»… och denna höst av död är över, den har blivit vinter – vi måste ut …«

»Du kan inte förstå«, säger han, och givetvis har han alldeles rätt. »Du kan inte begripa vad det är att sakna en annan människa så mycket. Då väntar man bara.«

Vi talar om döden, min patient och jag, medan jag drar upp kortison och xylocain, söker anatomiska strukturer under fingertopparna. Kortisoninjektioner är ett bra tillfälle att tala om död och om saknad. När läkaren håller tyst och fokuserar finns äntligen utrymmet för orden att välla fram.

Så medan jag hittar rätt med nålen berättar han för mig om det jag inte är gammal nog att förstå.

Att leva med någon i mer än ett halvt sekel och sedan förlora henne, vara ensam kvar.

Att sörja så att saknaden river i kroppen.

Att vänta ut dagarna som är kvar. Att känna detta: när döden kommer, då kommer den som en befrielse.

Jag svarar inte mycket. Det är en färdighet som kommer med tiden – att bära andras ord utan att försöka tvätta bort dem med sina egna.

Men efteråt slår det mig: detta är en höst av död. Inte av den dramatiska sorten, utan den högst vardagliga.

Förskriva mediciner för vården av patienter i palliativt skede, den rent fysiska aspekten av döendet; nästan som en kokbok, fast vilka märkliga rätter. Vid rosslighet ge det här, vid smärta ge det här, men försiktigt med dosen, och hur närvarande måste man låta en patient vara i sitt eget döende, var går gränsen mellan att befria någon från lidande och att frånta någon de sista kvarvarande ögonblicken?

Min femåring som hittar en rynka i mitt ansikte vid läggdags, frågar: »Åh mamma, är du på väg att bli gammal och dö?« – och faller i gråt.

Nittioåringar som är klara med livet. Inte ledsna, bara färdiga. Som väntar på döden med samma tålmodighet som jag väntar på bussen in till stan – ibland är den tre minuter tidig, ibland tre minuter sen, men det är bäst att vara beredd för när som helst kommer den och inte är det något man vill missa.

Döden. Mellan kvällspromenader och lördagsjourer, mellan fikapauser och provsvarskvittering. Döden – den finns i samtal på jourtelefonen, finns som dödsattester att skriva på min administrativa tid, finns som fråga nio i MADRS skattningsskala.

Det är nog det som händer med mig och döden, de här månaderna.

Att den finns.

Den slutar att skrämma mig som den en gång gjorde. Jag blir som mina nittioåringar, försonas med min ändlighet. Om döden kommer, väldigt många minuter för tidigt, är jag ändå så glad för allt som hann bli.

»Mamma«, säger femåringen, »men vad händer då? När man dör?«

Tja. Ens namn blir gråtonat i journalsystemet. Fast så vardaglig har döden ännu inte blivit för mig att det är mitt svar. Men så – det behövs inget svar, för hon tittar ut och ser snöfallet utanför fönstret, det första för i år, och denna höst av död är över, den har blivit vinter, vi måste ut, hon har glömt sin fråga.

Och allt detta. Ett barns tjut över årets första snö, tunga flingor i mitt hår, vinden som biter tag i kinderna, doften av rök från villaområdets alla öppna spisar, knastret av våra skor mot marken, pulkaåkning under skymningsskyar, alltihop.

Det är ju bara liv.