Det var lugnare förr, säger förskoleföreståndaren. När det var färre i personalen, fortsätter hon. Jag ser skeptisk ut och döljer det inte väl. Efter att ha varit med om fyra inskolningar på lika många förskolor har jag haft flera synpunkter, men aldrig att det varit för mycket personal. Trots att jag är van vid att arbeta på akuten och intensiven finner jag förskolan vara en synnerligen stressig miljö. Det är något med oberäkneligheten, och dessa små barn som liksom är överallt, och en katastrof som när som helst kan inträffa. Alltså: nej, jag tycker inte att det är för lite personal i förskolan.

Föreståndarinnan spänner blicken i mig och sänker tonläget bara ett snäpp, ovan som hon är vid att bli ifrågasatt av någon som är äldre än tre år, och ger ett konkret exempel. Hon frågar om vad som funge­rar bäst, ifall jag ensam leker med mina barn eller då min fru och jag gör det tillsammans. Tveklöst så fungerar det alltid bäst när det bara är en av oss som ägnar oss åt barnen. Hon ler triumfatoriskt: »Less is more«, som de eleganta modeskaparna brukar säga. På samma sätt är det på förskolan, fortsätter hon: när personalgruppen växer, skapas en dynamik och ett behov av kommunikation och interaktion mellan personalen. Till viss del är det bra, fast det tar fokus från det absolut viktigaste: barnen. 

Hon berättar att det tidigare var en förskollärare per grupp och att det då skapades en trygghet i gruppen som nu är svårare att få till. Vad som framför allt stressar hennes personal är inte barnen, utan föräldrarna och de nytillkomna yttre kraven på dokumentation och följsamhet till läroplanen.

Mitt under morgonmötet på sjukhuset ringer min fru. Sonen har feber och behöver stanna hemma från förskolan, och hon har ett viktigt möte: kan jag komma ifrån? Jag lyfter blicken och tittar på alla som sitter runt det stora konferensbordet; denna vecka är jag placerad på intensiven och jag frågar den ledningsansvarige läkaren om hon kan undvara mig i dag. Det kan hon. På väg hem tänker jag att det är till det bättre att jag är hemma i dag. Definitivt för min familj, men faktiskt också för patienterna. Det har inte att göra med att just jag är en sådan usel läkare att det är bättre ifall jag inte är där. Men det blir en person mindre att hålla ordning på, att informera och kommunicera till.

Ofta tycker jag att nattjourerna är en befrielse just för att det är så mycket färre personer som ska kopplas in och komma med synpunkter. En inte försumbar del av vår tid går till informationsutbyte – en del av det nödvändigt, en del också önskvärt. I diskussionen föds tankar och teorier prövas. Men en del av utbytet är bara rundgång och kopierande av information i en visklek som förs över sjukhuset.

Vi har aldrig haft fler läkare i Sverige än vi har i dag, och ändå tycks det aldrig vara nog. En del av svaret är att vårdbehovet är omättligt, och oavsett hur många fler intensivvårdsplatser vi öppnar kommer de att fyllas för att vi ständigt flyttar fram gränserna för vad vi kan och vill göra för våra patienter. Och det ropas alltid, och numera visslas det också, efter mer resurser: mer personal, fler sängar, större sjukhus, men ibland – och jag är medveten om den fina gränsen – är mindre och färre bättre.