Hotellet tronar på minnet från fornstora dagar då ärade gäster bodde här. Nu är det snarare egenkärt än elegant, och jag tänker på hur väldigt svår hotellbranschen ändå är. Det finns så många möjligheter att ställa till det för sig: rummens utformning, maten och inte minst städningen – ett enda hårstrå på fel ställe kan förstöra mycket. 

Vårt rum är litet och med de två extrasängarna till barnen blir det en sekelskifteskänsla, fast inte riktigt på det sättet som man kanske velat. Hade hotellet beskrivit sig självt som rent med skaplig mat, hade det kunnat bli en positiv överraskning. I stället har man slagit på den stora pukan, som nu låter lite sprucken.

Mannen i rummet på andra sidan korridoren har inte heller fått en god nattsömn. Han har snarkat ljudligt hela natten. Magnifika snarkningar som åtföljs av andningsuppehåll. Bara för att ytterligare illustrera situationen: hans rum är åtskilt från vårt med en innervägg, en korridor och sedan ytterligare en vägg. Jag räknar till både 15 och 20 sekunders pauser. 

Nästa andetag låter som en drunknande som kommit upp till ytan. Några snabbare snarkningar och sedan på nytt ett långt uppehåll. Det är inte roligt för någon av oss. En skillnad är att en av oss är vaken och att densamme vet hur farliga andningsuppehållen är. Sömnapné ökar risken för allt från diabetes till stroke. Dessutom leder det, inte helt oväntat, till trötthet dagtid och tycks även kunna orsaka depression. Patienter som redan drabbats av stroke eller hjärtinfarkt verkar dessutom återhämta sig sämre om de är snarkare. Det finns alltså gott om skäl att försöka bota sömn­apné.

Barnen vaknar i gryningen, och trots hot om tv-förbud och ideliga hyschningar för de ett fasligt liv. Men inget stoppar snarkningarna. Mannen är säkert trött eftersom hans kropp kämpat med syrebrist under natten. Det är ingen lek, utan en påtaglig stress. Det djur som hotellet är uppkallat efter är för övrigt känt för att smyga sig på sina offer under natten och strypa dem.

Vid frukosten ser jag mannen och tänker att jag kanske ska säga något. Inte som en anklagelse, utan mer för att den förstörda natten ska föra med sig något positivt. Åtminstone för honom. Sömnapné är ju något som är både farligt och i allra högsta grad behandlingsbart. Som så ofta när jag är villrådig frågar jag min fru. »Absolut inte«, kommer svaret utan ett ögonblicks betänketid. Svaret har även den där tonen av »du skulle bara våga«. Och hon har naturligtvis rätt: En man ska ju ha rätt att få äta sin ljumma äggröra i fred utan att bli påhoppad av aldrig så välmenande rödögda doktorer.

Vår benägenhet att ingripa styrs bland annat av två principer: närhet och omedelbarhet. Vi engagerar oss mer i det som händer i vårt närområde än på andra sidan jorden, i det som händer i dag mer än det som händer imorgon. 

Vården är inget undantag, och den viktigaste aspekten är nog tidsaspekten. Hade mannen fått en allergisk chock hade varken han eller jag varit tveksamma till ett ingripande. Men vården skulle nog bli betydligt bättre om vi ägnade mer tid, energi och framför allt uppmärksamhet till förebyggande arbete.  Och kanske skulle även hotellen bli tystare?