ASIH drar min PICC-line i vecka 17, jag behöver den inte längre och det börjar bli lite rött. Den här gången har jag fått licenspreparatet proklorperazin och mår därför ganska bra. Jag ägnar en tanke åt dem som fortfarande ligger kvar med det handikappande illamåendet, kräkningar dag ut och dag in, månad ut och månad in. Som att ha vinterkräksjukan i 8 månader i de värsta fallen. Jag får lite lätt panik när jag tänker på alla som ligger hemma och kräks utan att någon kollar kalium regelbundet.Jag vill berätta om dem. Jag får deras godkännande.

I denna tidsålder har det uppstått nya patientfora på internet. Med den smarta telefonen i handen kan även den som tillbringar flera timmar på badrumsgolvet få kontakt med andra i samma situation. Utspridda över hela landet, i storstad som landsbygd, kan vi hitta varandra. Där finns de nya som desperat letar efter hjälp; de får råd om vilka läkemedel som är vanliga eller får höra att de faktiskt är intorkade nu.

Så åker de in och får dropp, och mediciner, och kan förmedla att det här minsann är inte något vanligt graviditetsillamående. I stället för att ligga hemma och tro att det är så här det ska vara. Där finns de luttrade med TPN som får skriva av sig när dagen varit skit. Allt bär vi, alla uppmuntras, all klagan får många stödjande kommentarer.

Jag skulle önska att min egen solskenshistoria gällde för alla. Jag, den priviligierade patienten som känner sjukvården och kan tala för min sak. Men tyvärr har jag läst många hårresande beskrivningar av dåligt bemötande och undermålig vård.

Hyperemesis gravidarum, det krångliga namnet lär sig alla på läkarutbildningen. Men att känna igen allvarligt graviditetsillamående, att behandla det och erbjuda tröst fungerar tyvärr långt ifrån alltid. Många vårdcentraler vill inte beröra gravida, mödravårdscentralen har inte tid och ibland inte kompetens, akuten är överbelastad och väl där skickas några hem utan mediciner, utan dropp. På alla nivåer får de höra: ät regelbundet, pröva ingefära, det är naturligt med illamående under graviditet.

Betänk ändå att många av oss känner sig botade när barnet är ute. Och att fattiga kvinnor i fattiga länder fortfarande dör av detta tillstånd.

Det är som om vi ger upp i andra fall för att något är naturligt. En tumör uppkommer naturligt, ändå storsatsar vården på att behandla och förebygga den. När sätter vi inte heder i att hitta de sjukaste procenten? Vårt uppdrag är att skilja den banala virosen från den livshotande infektionen. Underlåtenheten kan ibland bero på stress, att patienten faller mellan olika stolar, eller ren okunskap. Men det är inte en slump att det handlar om gravida, som av många förväntas utstå vad som helst utan symtomlindring för att »det är naturligt att få besvär under en graviditet«.

Även förlossningsvården dras med stora problem. Ett fungerande BB läggs ned för ynka 15 miljoner, så att kvinnor får föda barn på vintervägar. Vi har kommit långt, men gravidas tillgång till vård måste bli bättre. Tyvärr saknas nationella riktlinjer om hyperemesis gravidarum. Den som vill läsa mer kan gå till amerikanska HelpHer.org, där aktuella behandlingsriktlinjer finns.