I korridoren möter jag Lovisa, sjuksköterska på onkologavdelningen, på väg till apoteket med en korg för att hämta cytostatika till dagens patienter. En stund senare knackar hon försiktigt på min dörr, undrar om hon får fråga om något privat. Det värker i höger sida, strålar upp och ned, hon har svårt att sova. Hon talar andlöst, ser plågad och ångestfylld ut. »Nu tänker jag att det är levermetastaser« säger hon och rösten bryts.

Lovisa är runt 35 år gammal. Glad, stabil småbarnsmamma. Ser kärnfrisk ut. Om dagarna tar hon hand om farbröder som kräks, damer som inte får luft. Unga sarkompatienter med intolerabla smärtor och människor som klamrar sig fast vid hennes hand när ångesten blir för stor. Hon är en fantastisk sjuksköterska, en stjärna på vår klinik. Hon är lugn, glad, skojar med patienter som behöver få skratta och är allvarlig när stunden kräver det. Som alla andra har hon för mycket att göra, för många som behöver hennes hjälp.

Jag ser på henne och funderar över vad det här jobbet gör med oss. Alla vi som vårdar sjuka, oavsett om vi arbetar med cancer, schizofreni eller njursjukdom, får felaktiga referensramar. Vi omger oss hela dagarna med människor som av olika anledningar fått livet omkullkastat, och omärkbart suddas gränserna ut. Sjukdom blir norm. På min arbetsplats samlar vi dessutom på ovanliga diagnoser, så efter en arbetsdag kan man gå hem med känslan att maligna feokromocytom närmast är en folksjukdom. Det är inte heller bra, rent medicinskt, eftersom jag nu för tiden är helt oanvändbar i primärvård. Tänk så många urinkate­kolaminer jag skulle beställa hos genomsnittligt olyckliga, av livet drabbade, damer med hjärtklappning.

Lovisa har hjälpt så många unga kvinnor med bröstcancer att hon rimligen själv förväntar sig själv att det snart är hennes tur. Det är inget konstigt och definitivt inget vi ska skämmas över eller kalla »hypokondri«. Det är inte en noja. Det är, anser jag, en konsekvens av att man vågar arbeta med de sjukaste och hålla ångestfyllda människors händer. Ett slags arbetsskada.

Den stora frågan är hur vi tar hand om vår personal. Eller kanske snarare hur arbetsgivaren gör, eller borde göra, det. Jag gissar att Lovisa har haft några sömnlösa nätter och undrat vart hon skulle vända sig med sin oro. En husläkare skulle rimligen avfärda henne (jag lägger ingen värdering i detta,;det vore medicinskt korrekt, men inte så bra för Lovisa). Vågar man knacka på hos någon av läkarna på jobbet?

Bara den senaste månaden har två sjuksköterskor, en läkare, en undersköterska och en sekreterare bett mig om det vi litet raljerande kallar för »korridors­konsultationer«. Jag tar det på största allvar. För fyra år sedan drabbades jag själv av en massa bisarra neurologiska symtom och väntade i kön i många månader för att få träffa en neurolog. Min egen inexperta bedömning var att jag hade MS. Jag skulle disputera och hade huvudvärk hela tiden, känselbortfall här och var, yrsel, tinnitus. Jag glömmer aldrig att neurologen sa till mig att han upplevde mig som »lite hysterisk«. Det kändes förnedrande och jag gick därifrån utan att ha fått en förklaring till mina symtom. Fyra år senare har jag förstått (själv) att jag har migrän med vestibulära symtom, men jag skulle tveka länge innan jag bad en neurologkollega om hjälp igen.

Jag efterlyser en mottagning för alla oss som ibland behöver få veta att vi är friska för att fortsätta orka vårda de riktigt sjuka. Och i väntan på den står min dörr öppen för sjuksköterskor som tror att de drabbats av det allra värsta.