Jag träffar honom på en patientsal. En helt vanlig förmiddagsrond en helt vanlig tisdag. Där sitter han på sin sängkant med Berendsens petroleumblå patientkofta kring axlarna. Jag har läst hans journal. Akutvårdsavdelningen i augusti på grund av dysfunktionell hemsituation. Lungkliniken i september, inskrivningsorsak »causa socialis«.
Strokeenheten i oktober med svaghet i benen. Och så akutvårdsavdelningen igen strax därefter med nedsatt allmäntillstånd och social svikt. Och nu geriatriken med oklar infektion.

Den lilla farbrorn med silvergrått hår har varit andfådd. Andetagen som en ångvissla i natten. Det var bäst att sitta och sova. Benen svullna som två präktiga ekar, fast förbundna mot marken. Sedan kom febern och frossan, som vore han ute naken i en stjärnklar midvinterkväll. Och horisonten som har gungat. Han har tagit spjärn mot väggar och möbler. Stirrat på persiennernas raka linjer som blivit krokiga var gång han försökt resa sig ut fåtöljen.

Vi har givit honom bensylpenicillin mot lunginflammation och furosemid då hjärtsvikten spårat ur. Han har fått stödstrumpor för sin konstaterade ortostatism och givetvis har han fått säga adjö till en flock piller. Han har till och med ännu mer hjälp från hemtjänsten till den stora utskrivningsdagen, som råkar vara i dag. Ja, han har faktiskt utlovats ännu fler besök från hemsamariterna varje gång han skrivits hem sedan i somras. Och här sitter han nu, utan feber och utan att kämpa efter luft. Kan till och med nynna på en och annan melodi där han dricker kaffe bland medpatienterna.

Jag tänker att känslan av att inte få luft måste ha varit fruktansvärd. Och att ha så svullna ben att vätskan trängt ut genom huden. Och vilken panik man måste känna om man blir så yr när man reser sig från sin fåtölj att man knappt kan ta sig därifrån. Jag får en ingivelse och frågar vad som varit värst och svårast där hemma. Det dröjer inte länge innan jag får ett svar: »Ensamheten.«

Det är inte första gången jag har suttit och hoppats att en äldre människa ska få beviljas en servicelägenhet eller ett särskilt boende. Det är inte första gången jag skriver hem någon där min magkänsla säger att han eller hon snart kommer att vara tillbaka på akutmottagningen under rubriken »causa socialis«. I en undersökning som Socialstyrelsen gjorde förra året svarade knappt 60 procent av tillfrågade äldre att de besväras av ensamhet. De senaste tio åren har nästan 30 000 platser på äldreboenden försvunnit. Var femte på särskilt boende dör nu också inom en månad, sannolikt en följd av att man i princip måste vara döende för att beviljas en plats.

Det finns studier som bevisat att ensamhet ökar somatisk sjuklighet och till och med kan aktivera smärtcentrum i hjärnan. För att inte tala om lidandet. Och vårddagar och pengar, det tråkiga. Enligt socialtjänstlagen har äldre rätt till en aktiv tillvaro tillsammans med andra och en särskild boendeform för dem som behöver extra stöd. Och jag tror inte problematiken bara gäller våra äldre, då Sverige har den största andelen ensamhushåll i världen. Jag står där med mitt utskrivningsmeddelande och har fixat och donat. Och så kan jag inte ordinera tablett Samvaro med durationen livslångt.