Det kommer en man från de djupaste skogarna. Han kommer till oss med en långt gången och sällsynt sjukdom för att få vård vid det Stora Sjukhuset.

Han är tyvärr illa däran. Tumören syns genom kläderna, han har nattsvettningar. Trots att det är tydligt att han varit en kraftkarl är kroppen nu mager och darrig. Som vanligt är min oro mest av social karaktär – cancersjukdomen kan behandlas enligt kokboken och den utgör ingen större utmaning. Däremot undrar jag hur han ska klara sig efter vår behandling, djupt inne i skogen.

Vi pratar. Mina frågor är långa och kringelkrokiga, hans svar är korta. 600 meter till närmaste granne, men de har aldrig haft kontakt. En bror långt borta som är närmaste anhörig. Inga djur, inte längre. När lantbrevbäraren kommer förbi kan det bli en pratstund.

Han lyser upp när vi pratar om skogen. Där går han dag ut och dag in, med Stig. Jag dryftar mig att fråga om Stig? »Min röjsåg«, säger han och ler. »Han och jag, och skogen«. Men på sistone har han inte orkat utan tvingats vila efter bara tio minuters arbete. Inte ens kunnat gå en bit in i skogen utan fått hålla sig vid huset ifall han måst lägga sig ner.

Jag börjar ringa runt. Hur ska det här gå? Första ledet är min kontakt på det Stora Sjukhuset. Hon i sin tur vet vem man ska ringa på det lilla sjukhuset. Den personen hänvisar slutligen till en doktor på sjukstugan. Där får jag tag i en eldsjäl som övergivit sin livsgärning som kirurg och blivit glesbygdsdoktor för de allra sjukaste. Han låter entusiastisk när jag presenterar mitt problem. »Det löser jag«, säger han, »jag kan åka dit«. Distriktssköterskan nämns också som en möjlighet, och lantbrevbäraren (jo, det är sant). »Konstigare saker har hänt. Vi tar hand om de våra här ute.«

Jag går tillbaka till patienten, som nu försetts med ett cytostatikadropp. Han är livrädd. Han har rest långt, känner ingen och sitter nu fast i en infusionspåse som det står DOXORUBICIN på. Utanför fönstret bullrar staden. När jag sätter mig så börjar han gråta. »Min bror«, säger han. »Jag har inte velat berätta för min bror.« När vi vänt och vridit på detta problem står det klart att den uppgiften är honom helt övermäktig. »Vi som inte pratar om mycket, hur ska jag kunna säga honom detta?«. Jag får ett telefonnummer på en tummad lapp och går för att ringa.

Rösten, sävligheten, korthuggenheten känns igen. Jag presenterar mig, berättar att jag fått tillstånd att informera om sjukdomen, om läget och prognosen. Jag berättar, så försiktigt men tydligt jag kan. Eftertänksam tystnad uppstår. Sedan säger mannen: »Jag har ju förstått att han vart sjuk på nå sätt. Men han vill ju inte prata om ’et. Jag har ju sagt åt han å äta mer, han tacklar ju av. Han vill ju inte säga någe om hur han mår. Så till sist fråga jag han: ska du köpa den där skogen som är till salu? Han svara nej, och då förstod jag. Då var det ju klart. Och då blev jag rörd.«

Det blir tyst. Jag sitter på ett universitetssjukhus med telefonen i handen och tänker: nu stannar tiden, detta måste jag minnas. På baksidan av en medicinlista skriver jag »då var det ju klart« och tänker att detta ska jag arkivera inom mig.

Det finns många olika sätt att lämna besked om allvarlig sjukdom. Ett sätt är att tacka nej till att köpa ett stycke skog.