Förlossningsepidural är en effektiv form av smärtlindring vid förlossning och den är säker –förvånansvärt säker eftersom nålen är ordentligt grov och man sticker i blindo i ryggen och känner sig fram genom lager av vävnad fram till ett målområde millimeter från det centrala nervsystemet. Oftast sticker man dessutom i en patient som är svårt smärtpåverkad och som kan ha svårt att ta till sig instruktioner. Inte sällan är målet om inte helt rörligt, så åtminstone inte stillastående. Jag har gjort över tusen stycken, och vad jag vet så har jag ställt till med fyra komplikationer, s k durapunktioner som givit patienten huvudvärk, men som tack och lov inte hindrade att patienterna blev helt återställda efter att de fått en ny epidural. Det är alltså en säker bedövning även när jag lägger den. Men jag drar fötterna efter mig när det ska läggas epiduraler, och i nattens mörker på väg in till förlossningsrum nummer fjorton funderar jag över mitt motstånd.
Framgången är redan inräknad och avskriven och kvar finns bara en möjlighet att misslyckas, att ställa till det. Att någon ovanlig komplikation ska inträffa eller att effekten inte ska bli fullgod. Jag är den förste att applådera tillförlitlighet i vården, som en varm anhängare av standardisering vill jag som konsument veta vad jag får. Att vården ska vara som McDonalds: effektiv, prisvärd, lättillgänglig och förutsägbar. Inom vården, precis som hos McDonalds, är överraskningar sällan något bra.
Alla läkare känner igen känslan av att vara på väg hem från en jour och gräma sig över det där enda fallet. Där skalpellen gick lite för djupt eller där vi väntade för länge med att sätta in antibiotika eller där vi borde ha konsulterat en kollega tidigare. Fallen där vi tycker att vi »borde« eller »om bara inte«. Domen är hård i det skarpa morgonljuset och vi glömmer de många andra vi träffade i den dunkla natten, de som fick just det de skulle få och där allt gått precis som förväntat. De väger lätt i vågskålen.
I den sevärda sjukhusserien »The Knick« får man följa en grupp läkare vid ett amerikanskt sjukhus kring sekelskiftet 1900. Deras situation är den omvända: misslyckandet är normen, att man inte lyckas det normala. Alla överraskningar är positiva. Patienten överlevde operationen!
Man kan inte längta tillbaka till den tid då en gravid kvinna hade en större chans att överleva om hon blev stångad av en tjur än om hon genomgick ett kejsarsnitt. Men man kan sörja bristen på positiva överraskningar och värna om de tillfällen som faktiskt ges. Ge sina kollegor en uppskattande blick, ett ord eller en rad i ett mejl om det där tillfället som ju faktiskt gick ovanligt bra. Man kan också bjuda sig själv på positiva händelser: som att gå in i ett förlossningsrum tjugo minuter efter att en epidural lagts och se hur ansiktsuttrycket hos patienten helt förändrats när smärtan lättat. Det väger inte lätt.
