K har dåligt ölsinne. Varje gång han dricker blir han plakat och ska ta livet av sig och hamnar på psykiatriska intensivvårdsavdelningen efter polishandräckning. Han blir inte »full och dum« som poliserna brukar kalla de som muckar gräl då de blir berusade. K blir i stället farlig för sig själv. Just denna kväll var han emellertid inte berusad, han hade inte druckit en droppe. Däremot hade han en förkylning på gång. Han söker därför medicinakuten.
K tittar ut över det proppfulla väntrummet. Han mår inte bra. Illamåendet pyr i honom, han känner sig yr och rent allmänt sjuk. Ångesten gör honom otålig och rastlös. Han känner att han är på väg att dö. Högt och tydligt ropar han: »Jag har ebola!« och vacklar till lite. Människor tittar förskräckt på honom och drar sig undan och på bara någon minut är hela väntrummet tomt. K slår sig ner på en ledig stol och väntar på att doktorn ska komma.
K har det inte lätt. Han är ensamboende, och det var länge sedan han kunde ha något arbete. Några vänner har han knappast. Dagarna är det ingen ordning på, och nätterna är långa. Han har avsagt sig boendestödet och vill inte delta i kommunens sysselsättningsgrupper. Han är hjälpsökande samtidigt som han avskyr auktoriteter och kommer så gott som alltid i konflikt med de doktorer han träffar. Han har en jargong som, om man inte känner honom, är svårtolkad och bisarr utan att vara psykotisk. Ofta blir han syrligt ironisk. På något underligt sätt vet han vilka trådar han ska dra i för att få fart på vårdapparaten. För det får han. Han tenderar att studsa in och ut på avdelningen. Då han är hemma söker han sig till psykakuten eller vårdjouren, och då han är inlagd vill han hem. Och hans förklaringsmodell är alltid medicinsk. Han vill ha en medicin som ska göra honom mindre rastlös och ångestdriven och göra honom bra. Problemet är bara att någon sådan inte finns. Han har provat de flesta mediciner, men inget hjälper. Krampaktigt klamrar han sig trots det fast vid sina piller. Den brokiga medicinlistan skulle inte godkännas av apotekare vid en av myndigheterna rekommenderad »läkemedelsgenomgång«. Att ändra på den är dock stört omöjligt, något som de välmenta apotekarna inte förstår, eftersom de endast ser medicinlistan och inte känner patienten.
Häromdagen sökte K återigen psykakuten bara några timmar efter besöket på mottagningen. Där satt en purung AT-doktor och tittade storögt på K som förklarar att han önskar aktiv dödshjälp, tarmarna bortopererade och dessutom lider av nekrofili. AT-doktorn, som troligen aldrig hört något liknande, blir helt ifrån sig och lägger utan att blinka in K på avdelningen med extravak. Vi på mottagningen får sedan en välmenande notis från den unge AT-läkaren om att här borde kommunens boendestöd kopplas in och att K troligen också skulle vara behjälpt av tätare kontakt med mottagningen. Och för den skull kanske K också skulle kunna prova den nya medicinen X, men han låter oss på mottagningen fatta det avgörande beslutet i denna fråga eftersom vi har det långsiktiga ansvaret för patienten.
K har det som sagt inte lätt, och vi i vårdapparaten undrar vad vi gör för nytta. Han är egentligen inte mottaglig för vård utan måste få rå sig själv. Samtidigt finns hans sjuksköterska på mottagningen och delar hans mediciner två gånger i veckan för att han inte ska ta allt på en gång. K kan acceptera den kontakten och till och med i sina bättre stunder tycka om den. Och troligtvis är det den kontakten som är orsaken till att K fortfarande lever.
