Varje arbetsdag är en brottningsmatch. En match mellan hur jag egentligen vill arbeta och hur jag måste arbeta för att hinna med. Varför har jag en målbild av att arbeta på ett sätt som inte är realistiskt? Visst har det med personlighet och dagsform att göra. Men framförallt har jag faktiskt blivit lärd att arbeta på ett visst sätt. Sedan tidigt på läkarutbildningen har jag drillats i patientbemötande och helhetssyn. Blivit filmad och analyserad av psykologer och kurskamrater. Lärt mig att ställa in stolen på rätt höjd så patienten inte hamnar i underläge, ställa öppna frågor, se patienten i sitt sammanhang. Poäng på tentan om konsultationen innehöll frågan »Hur påverkar dina bekymmer dig i din vardag?«. Kartlägga rökning, krökning, kräkning, vikt och plikt. Sammanfatta, brainstorma, kategorisera, dokumentera, rapportera samt gärna också reflektera.

Av erfarenhet har jag fått lära om. Lärt mig vilka krusiduller jag får skala av för att få ett så tidseffektivt möte som möjligt utan att bli riskabelt snäv i tanken. Att starta dagen med en öppen fråga är som att kliva ombord på ett SJ-tåg där man vet redan innan att det är signalfel. Ska tidtabellen hålla lär man börja med en sluten fråga enligt bokningen. »Jaså, du har ont i foten?« Detta sker helst i farten ifall det råkar vara någon annan kroppsdel som lämpligast undersöks i annat rum. Påverkan på vardagen byts till analys av arbetsförmågan.

Sammanfattande är besparat de tystlåtna där anamnesen får dras ur, och diffdiagnoserna som stormar i hjärnan försöker man tysta ner för att kunna klicka rätt i datorn.

Egentligen har det gått fel redan före läkarutbildningen. Att ha högsta betyg i kemi har jag föga nytta av, och som jag ångrar att jag inte valde maskinskrivning på högstadiet. Vore underbart att kvickt slänga ihop en remiss utan att komma åt »caps lock« och behöva skriva om skiten. Antagningsproceduren skulle faktiskt kunna utformas som Fångarna på fortet-celler med uppgifter att klara under tidspress. En cell där olika nya IT-system ska kunna hanteras smart med sökord och minimalt antal klick. Nästa cell där i stället antika system såsom fax, personsökare och minicall ska begripas. En där du med skorpioner krypandes på skrivbordet lugnt ska utföra onödiga uppgifter som att skriva intyg för pelotter och parkeringar. Till sist, test av simultanförmåga: Papa Fouras ställer gråtande en gåta du ska lösa per telefon när Gunde knackar på dörren, minicallen piper, Agneta kommer med frågor på post it-lappar, dvärgen vill diskutera sina blodfetter och de andra deltagarna får utmattningssyndrom och behöver sjukintyg för nu går det bara inte längre. Slutprovet blir att visa att man förstår att vård kostar pengar, springa snabbt och fylla famnen med guldmynt.

Jag älskar mitt jobb. Jag har en fantastisk arbetsplats där alla gör så gott de kan. Ändå är något i systemet skevt när man så ofta måste kliva utanför sitt inlärda fundament och därför önska att från början ha blivit lärd att arbeta avskalat med en gnutta ofarligt slarv och utan för mycket tidskrävande empati. I själen är jag glad för grundvärderingarna jag fått, men jag är rädd att denna klyfta mellan ambition och verklighet tär hårt. Vilken ska vi ändra på? I väntan på svar gör jag också så gott jag kan. Använder mig av mina inlärda kunskaper dagligen, om än i kondenserad form. Strävar efter att i varje möte med full närvaro se patienten i ögonen (oavsett stolshöjd), lyssna efter det egentliga problemet, bekräfta det och i bästa fall hitta en lösning. På så kort tid som möjligt.