– Det där gjorde de på mig då jag var ung. Det gjorde fruktansvärt ont i flera år, nu kan jag gå litet bättre, men jag känner av det. Men ofta känns det härinne, säger han och pekar på bröstet. Han är tyst en stund, tar sig sedan för huvudet och brister ut i ett slags skratt. En av de »svenska« läkarna tittar chockad på honom och säger:

– Men hur kan du skratta?

– Vad ska jag göra? svarar han. Gråta? Vad skulle det hjälpa nu? Men att jag skrattar betyder ju inte att jag banaliserar min erfarenhet!

Kollegan kommer från Syrien. Jag har just visat en bild på »fallaka«, en vanlig tortyrmetod i många länder. Offret hålls fast och piskas under fotsulorna med olika tillhyggen.

Efter min pensionering förra året och på uppdrag av Västra Götalandsregionen ägnar jag nu en dag i veckan åt ett tungt ämne som lyser med sin frånvaro i svensk läkarutbildning: tortyrskador. Jag träffar allmänläkare på utbildningsmöten och berättar om tortyrskador och visar bilder utifrån olika patientärenden. Konsekvenser och behandling diskuteras. Mitt sista jobb var på Flyktingmedicinsk mottagning på Närhälsan i Göteborg. Röda Korset har visat att ungefär 30 procent av flyktingarna från Syrien här i landet har varit utsatta för tortyr i hemlandet.

– Vet du om invandrare har svårt för fyrverkerier och smällare med tanke på att de ofta har krigserfarenheter? frågar en annan kollega. 

Jag försöker mig på ett svar, illa underbyggt och spekulativt, men blir tack och lov avbruten av en kollega som kommer från Irak.

– Jo, visst, reagerar vi, många blir rädda, säger han. Det går automatiskt, man kollar om det är något farligt som händer, vad vi kan göra, tills vi fattar att det nog inte är riktat mot oss …

En kollega med rötter i Sverige berättar om mötet med en ung afghansk pojke som hade ont i foten. Samtalet sker med tolk.

»Jag har fått en spik i foten«, säger han.

»Jaså, du har trampat på en spik?«

»Nej«, säger han, »några män spikade mig i foten, för att skada mig.«

– Jag hade svårt att tackla detta. Det ingick inte i min föreställningsvärld, säger läkaren. Hur skulle ni gjort?

Efter ett tag löper mötet på, alla är intresserade, några tar djupa andetag. För andra väcks minnen från tidigare upplevelser som invandrade läkare i Sverige. En kvinnlig kollega berättar:

– Då jag kom hit var jag nästan färdigutbildad i mitt hemland. En dag, på sjukhuset, ville en överläkare visa mig en sak: han öppnade dörren till toaletten och visade hur man drar i spaken för att spola. Det tog mig nästan hårdare än det jag upplevt i kriget i hemlandet.

En läkare från Etiopien tar det från den humoristiska sidan:

– Jag fick frågan från en svensk man om vi hade bilar i mitt hemland. »Nej«, svarade jag, »alla rider kamel!«

Han slår ut med händerna och skrattar.

Efteråt känner jag mig trött, nästan utpumpad, men ändå på något sätt nöjd. Jag tar bussen tillbaka till stan. I motsatta körfältet kryper bilarna fram i två filer. I varje bil en människa och en mobil. Vi är två i bussen, mitt emot mig sitter en yngre kvinna, jag tror hon kommer från Somalia. Jag tar upp en anteckningsbok för att skriva ner några intryck från mötet men hittar inget att skriva med. Kvinnan förstår och räcker mig en penna med ett blixtrande leende.