Det är mitt jobb, så jag ringer upp henne, författarinnan som jag har beundrat sedan jag var tonåring. Berättar att vi nu planerar hemgång för maken om någon dag. Men vi tror att det behövs en vårdplanering, han är så orolig och har dragit ut sin kateter flera gånger. Det kanske blir svårt för honom att klara sig hemma med sin demenssjukdom. Men hon känner knappt igen det här alls. Han har ju alltid varit så skojig, maken. Visst är han glömsk, men han vill nog också bara skämta med personalen. Vänligt men bestämt avböjer hon möte med kommunen. Hur kommer det sig att hon inte ser det? En vecka senare ringer hon och är lite upprörd över att det inte alls fungerar efter utskrivningen. Börjar hon också bli dement? Men hon är fortfarande aktiv, jag har läst vad hon har skrivit, och det är lika klart som förr. Det är ju något annat det handlar om.

Under min första tid som underläkare är det här det stora problemet som jag går och grubblar på. Problemet som inte kan släppa taget om mig. Människohjärnan – skapelsens höjdpunkt. Knivskarp och bländande. Jag tänker på de stora romanerna, på månlandningen. Människohjärnan som lurar och sviker. Som täcker över, förvanskar, som inte låter minnena fastna.

Så jag kämpar emot det. Skriver noggranna utskrivningsmeddelanden. Går igenom vartenda läkemedel på läkemedelslistan med varenda patient. Informerar på vad jag tror är en lämplig nivå. Men ofta hjälper det inte att informera både två, tre eller fyra gånger. Patienterna, som ibland inte alls är gamla eller glömska i övrigt, kan säga sig vara helt friska fastän journalen berättar något annat. De kommer in på akuten två veckor efter utskrivningen med biverkningar av medicinerna som de tagit på helt fel sätt. Själva jobbet är allt jag hade drömt om, men människan visar sig vara helt annorlunda än vad jag alltid trott. Det känns som en oändligt tung börda, och jag blir rädd för vad jag ser.

Jag vet att det inte bara handlar om omtanke om andra. Det här mörkret och bristen på kontroll, visst gäller det också mig?

Ett kort tag jobbar jag på en klinik där vi är för få. Vi underläkare går nattjourer nästan varannan vecka, och jobbar varannan helg. Några blir sjukskrivna. Jag förstår att jag också balanserar på någon typ av gräns när jag blir irriterad över småsaker och får hjärtklappning när jag ska somna om kvällarna. Men jag kör på, för snart kommer den välbehövliga semestern. Först orkar jag inte riktigt göra någonting, men hjärnan får äntligen vila. På något sätt bearbetar den hela den intensiva period som varit, och den insikt som plötsligt kommer är att om man ska bry sig om människor måste man bry sig om hela människor. För det är helt enkelt så här vi är. Vi selekterar våra intryck, vi omvandlar långsamt våra minnen, och de liv vi tror att vi lever är inte alltid de som andra ser. På många sätt är vi svaga, men vi är värda all omtanke. Kanske finns det till och med en mening med att vi fungerar så här.

Några år senare blir en anhörig sjuk och ska gå igenom en operation. Jag läser och läser, allt från vetenskapliga artiklar till desperata frågor och rop på hjälp i internetforum. En person berättar vilket stadium av sjukdomen den har och undrar vad den ska göra. Medelöverlevnad fem år. Ingen har svarat. Sju år sedan inlägget skrevs. Internets hallar ekar tomma. När vi är på andra sidan och allt nog ändå har gått bra till sist läser jag om en del av artiklarna. Jag inser att jag tolkat alla fakta mycket mer fördelaktigt än vad bokstäverna på papperet faktiskt sa. Men det kanske var vad jag behövde just då.

Jag tror att glömskan kan vara just det. Som en krockkudde, eller en omfamning från de mörka och omedvetna delarna av vårt inre. En del av vår helhet, som är både stark och svag. Helheten man får acceptera om man ska älska en människa. Och det är väl det som krävs för att man ska orka med det här jobbet. Det här jobbet som till sin essens faktiskt inte handlar om något annat än kärleken till människan.