Yngsta sonen insjuknar med hög feber, och efter två–tre dagar veknar hans läkarföräldrar och beger sig till den lokala vårdcentralen. Det är över ett decennium sedan jag gick öronkursen, men jag märker att inget förändrats. Det må väl vara hänt, fast det märkliga är att mycket lite har förändrats sedan 1838, då Ignaz Gruber uppfann ett otoskop med en luftkanal så att man kan blåsa in en luftström och titta på trumhinnan och bedöma dess rörlighet. Men det förutsätter en medgörlig patient, och mycket kan man säga om vårt sju månader gamla underverk – medgörlig är han dock inte. Och definitivt inte då han har ont och feber.

Efter fasthållning får läkaren en chans att titta in i ett öra innan gossen naturligtvis börjar att gallskrika och blir illröd i ansiktet och säkert i hela trumhinnan också. Vore det inte bra om det fanns någon form av modernt otoskop? Ett som möjliggör att man fotar eller till och med filmar och sedan för över bilden till en dator, analyserar den på en bildskärm (långt från det skrikande barnets värkande öra) och sedan sparar ner bilden i barnets journal. Bilden ligger kvar så att man vid framtida behov kan jämföra. Det skulle dessutom spara tid för läkaren som inte behöver ägna tid åt att diktera eller skriva ner vad hen ser på bilden, utan det faktiska statuset finns sparat. Det blir dessutom klart mindre subjektivt, för vad den ena doktorn menar med »lätt rodnat« är inte detsamma som vad en annan menar. Rodnad är i högsta grad en subjektiv uppskattning. Faktum är att läkaren själv, om man skulle visa hen samma bild av en trumhinna vid olika tidpunkter, kommer att gradera den tämligen olika.

Vad jag önskar mig är inte science fiction, utan det finns alternativ redan i dag. Ett amerikanskt bolag säljer för det facila priset av 299 dollar ett digitalt otoskop som fästs på en Iphone. Man kan sedan göra allt det som jag just beskrivit, men vi kör det en gång till: den fotar, filmar, sparar bilden, möjliggör delning av densamma och erbjuder även lagring av bilden i ett moln och ansluter till ett referensbibliotek.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Fast ett normalt öronstatus innehåller faktiskt inte tusen ord, utan bara sexton (»Trumhinnan oretad, genomskinlig och normalställd. Jämn i färgen. Hammarskaftet väl synligt. Tydlig osplittrad ljusreflex. Oretad hörselgång«).

Ett patologiskt status kan däremot naturligtvis svämma över och bli betydligt längre, fast det finns ändå gränser för svenska språkets synonymrikedom. Men jag är ändå villig att slå vad med Läkartidningens läsare – se det gärna som en utmaning – att ingen, oavsett klinisk eller språklig förmåga, lyckas beskriva ett patologiskt öronstatus i text lika exakt som ett foto. Och jag ska till och med vara generös nog att inte sätta en begränsning i antalet ord, så den som vill använda sig av tusen är välkommen att göra det.

Varför, varför håller vi fast vid 1800-talsteknik när det finns modern sådan som är så mycket bättre? Det analoga otoskopet är tyvärr inte unikt, utan vården är ovanligt långsam i att adaptera ny teknik. Kan det ha något att göra med vårt lärlingssystem, att vi lär ut de tekniker som vi själva en gång lärde oss och som vi som lärare behärskar? Ett argument som ofta framförs är att studenterna måste lära sig att använda analog teknik, ifall den digitala inte finns eller inte fungerar. För mig låter det som att lära framtidens bilförare att köra med häst och vagn, ifall bilen en morgon inte skulle starta.