Så kommer hon då, den här patienten som är akut sjuk och faktiskt håller på att dö.

Sjukhuset där jag arbetar har ett system med samjour för all akutsjukvård (utom gyn och obstetrik) på kvällar och helger. Det är jag (AT-läkaren) och ST-läkaren som håller ställningarna på akuten i dag. Vi får några sekunders förvarning, jag får ett personnummer och tänker snabb-läsa på. Tanken hinner inte övergå till handling, ambulansen är redan här.

In på akutrummet, på med handskar och förkläde. På håll ser patienten okej ut. Omvårdnadspersonalen är redan i full fart, sköterskorna sätter nålar. Jag får remissen från sjukstugan av undersköterskan, hon har skrivit ut den. »Iatrogen perforation, konservativ behandling med antibiotika, inneliggande på sjukstugan för iv antibiotika och återhämtning. Successiv försämring. Uppseglande sepsis? Blödning?«

Jag efterfrågar och får rapport av ambulansperso­nalen, adderar »blev sämre på vägen hit« till det jag redan vet. Blir konfunderad över de rapporterade parametrarna där det enda som avviker är en lätt förhöjd AF på 22.

Det börjar tjuta på övervakningsmonitorn: systo­liskt tryck strax under 50. Vi sänker huvudändan och fluchar Ringer. »Ska vi ta hit narkosen?« ropar någon, »Ja!«, svarar jag, »och ST-jouren!«. Det blir bråttom, jag behöver struktur, berättar för patienten att vi kommer att göra en snabb genomgång, att vi förklarar mer sedan. Hon är RLS 2. Tack och lov för intro-veckan där vi nötte ABC(D). Högt och tydligt börjar jag »A – luftvägen är fri, jag går vidare till B!« Det är inget fel på lungorna »B är fritt, går vidare till C. Patienten är kallsvettig, radialis knappt kännbar, ingen resistens i buken, dock ömmande. Ingen peritonit.«

Under tiden har sköterskorna tagit prov, kopplat upp patienten på 12-avlednings-EKG, fått in en extra nål. ST-jouren har känt på buken, hon gör samma bedömning. Hon har sett EKG, läst på i journalen och kommer med ytterligare information. Undersköterskan har tillkallat narkosjouren. Innan han kommer hinner vi få ett nytt tryck. Vilken lättnad, patienten svarar på vätsketerapi, systoliskt tryck nu >100!

ST-jouren ringer in radiologen, som har jour i hemmet – vi kommer att behöva en DT. Under tiden har narkosjouren anlänt, och jag rapporterar det jag vet om patienten, avslutar med planen att genomföra en DT. »Och ta en blodgas och prata med kirurgbakjou­ren och ta patienten på IVA för stabilisering«, fyller han på.

Medan patienten rullas över till IVA, får artärnål, påbörjar behandling och stabiliseras rapporterar jag till bakjouren. ST-kollegan skriver röntgenremissen och kontaktar radiologen, som nu är på plats. Patienten tas upp på röntgenavdelningen medan jag skriver in henne. Det blir min kortaste inskrivning någonsin. Jag är så uppe i varv att jag inte har tid med irrelevant information om patientens eventuella hundpromenader eller huruvida hon inte tycker om lök. Kort och koncist.

Först när jag kommer hem 18 timmar senare och sätter mig vid köksbordet blir jag lugn. Vi klarade det, alla gjorde vad de skulle, patienten överlevde. Det här jobbet är ingen enmansshow. Till stor del handlar det om lagarbetet, om teamet. Att vi får det att flyta på. Tack och lov har vårt sjukhus välsignats med välfungerande, kompetenta lagmedlemmar och korta beslutsvägar.

All heder åt oss, i dag räddade vi liv!