I mitt postfack finns ett kuvert med handskriven, snirklig stil. Jag vet vad jag kommer att finna inuti: ett avrivet papper från ett litet spiralblock. Breven börjar alltid mitt i en mening och det är uppenbart för läsaren att de få meningar som finns har omformulerats många gånger av skrivaren.

Sigrid och jag träffades genom en remiss. Man hade opererat bort en mycket stor tumör och ville att vi skulle överväga tilläggscytostatika enligt ett forskningsprotokoll. Hon hade, enligt remissen, »någon typ av utvecklingsstörning« och verkade skygg när jag till sist fick träffa henne.

Sigrid arbetade på en verkstad med anpassade arbetsuppgifter. Hennes tumör hade tillvuxit under flera år tills den brustit genom huden och blivit ett stort illaluktande sår. För att dölja den för sina arbetskamrater bytte hon om före dem på morgonen och efter dem vid dagens slut. Hon skämdes över att lukta illa. Hon bodde ensam och jag misstänkte att hon städade mycket. Hennes kläder och tillhörigheter var i perfekt ordning när hon var hos oss. Hon hade ingen familj, och jag satte upp hennes chef på verkstaden som närmaste anhörig. Hon svarade vänligt och korrekt på mina frågor, men det tog mycket lång tid att finna orden.

Jag måste fatta ett beslut. Just då drivs jag av en rättvisetanke som kommer ur min egen forskning, och jag skriver i hennes journal att hon ska få cytostatika enligt gängse principer.  Vi ordnar en kontaktsköterska som ringer henne flera gånger i veckan och ser till att bli det skyddsnät hon saknar. Sigrid tar sig igenom ett halvårs cytostatikabehandling, och jag har en triumferande känsla när mer tvivlande kollegor inser att det gått vägen.

Sedan ska hon gå på tremånaderskontroller. I mellantiden fram till första besöket hos mig börjar breven komma. Ibland står det bara »Jag känner mig orolig. Sigrid«.  En gång skriver hon till mig: »Jag är ledsen att jag inte har talets gåva«, och det smärtar mig att hon har den insikten

På första kontrollen är återfallet så stort att jag ser det utanpå kläderna när jag går emot henne i väntrummet. Mitt hjärta sjunker. När jag får klä av henne finns en ny tumör på platsen för den förra, och den är stor som en mandarin. Sigrid har trott att det var en muskelsträckning, därför har hon inte skrivit till mig om den. Jag vill inte oroa henne men säger att den måste opereras bort, genast.  Jag ringer kirurgerna och hon opereras veckan därpå.

Efter detta måste hon strålas. Hon kommer med bussen och ser förväntansfull ut, har en stor väska med kläder för veckans alla dagar. Hon ligger inne flera veckor denna gång och jag har svårt att tänka mig någon som njuter mer av vår slitna canceravdelning än Sigrid. En undersköterska säger till mig: »Plötsligt har hon blivit någon.« Mitt i prick. En ful tumör har fyllt hennes liv med aktiviteter och kontakter hon aldrig kunnat drömma om.

Under loppet av tre år får Sigrid ytterligare ett återfall. Ny operation, ny strålning. Och sedan: inget mer. Åren går, inget händer. Efter fem år förstår jag att hon är botad. Vi kontrollerar sporadiskt, breven kommer alltmer sällan. Sigrids liv går vidare. När jag träffar henne beklagar hon att »allt spännande försvunnit«. Hon saknar avdelningen, undersköterskorna, att få kaffe innan hon skjutsas till strålbehandlingen. Hon säger till mig att »kanske ändå tumören kommer tillbaka en gång till?«.

Så olika kan sjukvårdsresan upplevas av oss människor.