»De såg något på lungröntgen. Nu ska jag på skiktröntgen akut«, skriver min 24-åriga bror den 8 juni på familjechatten. Min lillebror som har en 4-månaders bebis. Han hade sökt läkare på grund av svullna värkande knän. Han berättar hur hans sänka gått från 80 till >120, och om andra prov: CRP >100, LPK 14,5 och Hb 104. Det är fredag eftermiddag på vårdcentralen där jag arbetar. Jag har ett akutpass framför mig, och jag ämnar jobba igenom det utan att titta på telefonen mer. Tankarna har redan börjat rusa.

Jag handlägger 3–4 patienter till. En patient med hosta (»Tänk om han har cancer?«), ett barn med halsont (»Min brorsdotter kanske växer upp utan sin pappa.«) och en patient med borrelia (»Jag måste åka norrut!«). När jag sedan tar emot dagens sista patient är tankarna så splittrade att jag vill dubbelkolla min handläggning med en mer erfaren kollega. Det är en misstänkt divertikulit, säkert den fjärde jag handlagt, men jag får inte ihop det. Kollegan ber mig vänta två minuter medan han avslutar med sin patient. Så jag står i korridoren, tar upp mobilen, och då har brorsan skrivit hur man funnit två knölar i bröstkorgen. Ena är stor som en golfboll, bakom hjärtat. Mer vet vi inte just nu. Inte mer än att han är allvarligt sjuk.

Kollegan öppnar dörren, patienten går ut, jag går in, och sekunden efter dörren stängs börjar tårarna att rinna och det nästan krampar i bröstet. Mellan tårarna får min kollega en sammanfattning av vad som står på. Han påminner mig om att vi inte vet mer ännu. Att det finns många olika diagnoser. Från värs­ta tänkbara till minst allvarliga. Han frågar omtänksamt om han ska avsluta med min sista patient så att jag kan gå hem. Jag tackar nej, »det är ju bara det sista lilla kvar, och sedan kan jag gå«. Hemma kan jag ändå inte göra mer då det är cirka 160 mil mellan mig och min bror. Jag plockar upp den professionella masken som jag tappade vid dörren. Stryker håret ur ansiktet och fräser ut näsans fysiologiska svar på tårflödet. Sedan går jag tillbaka till min patient, berättar hur vi tänker hjälpa henne och hur planen ser ut.

På bussen hem söker jag på internet om cancer och tumörer, som jag emellanåt gör i min yrkesroll, men nu även som anhörig. Tankarna växlar fort mellan logisk kliniker och orolig anhörig. »Lungcancer?« Han har förvisso hunnit röka 8 år innan han slutade, men det är väl för lite för att ge lungcancer? »Lymfom?« Ja, han har ju en till möjlig misstänkt knöl, kan det vara fler knölar i kroppen, som de inte hittat än? De kommer säkert att vilja ta benmärgs­prov. Aj, stackars lillebror, vad ont. Bilder från när jag som kandidat var med under ett benmärgsprov korsar mitt medvetande, men nu minns jag i stället hur smärtpåverkad patienten såg ut snarare än själva förfarandet.

Och jag kan inget göra. Jag ringer min fästman, som direkt förstår att något är fel eftersom jag gråter igen. Tänk om han har sarkom? Eller vänta, han har ju också svullna leder och värk, kan det vara sarkoidos? Jag inser att jag säger dessa tankar högt i telefonluren. »Jag kommer hem direkt«, säger min partner, och först svarar jag »nej då, åk och träna som du tänkt göra«. Sedan kommer jag på att jag har lämnat kvar den professionella masken på jobbet, där den hör hemma, och säger »ja, tack«. Vi läkare är också anhöriga.

Och slutet? Min bror genomgick en radikal excision av tumören, och även höger lungas underlob togs bort. Tumören var ca 10 × 9 cm stor och visade sig vara en ovanlig sort känd som inflammatorisk myofibro­blastisk tumör (IMT). Han behöver varken cytostatikabehandling eller strålning. 

(Min bror har givetvis gett sitt godkännande till att jag skriver den här texten i Läkartidningen.)

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.