När jag och läkarkandidaten påbörjar kvällens jour väntar en ledsam uppgift: att meddela en kvinna jag inte känner vad hennes röntgen visade. Hon väntar i ett rum på akutmottagningen; röntgensvaret har anlänt efter det att dagjouren gått hem, och det blir därmed min uppgift att lämna ett mycket tråkigt besked. Läkarkandidaten ser förfärad ut – tanken har nog aldrig slagit honom att sådana samtal ibland måste hållas under tidspress, på jourtid, av en läkare som aldrig tidigare träffat patienten. Och dessutom med en kandidat bredvid sig.
Vi sätter oss bredvid hennes säng och gör så gott vi kan. När jag berättar vad som står i röntgensvaret stelnar hon och ser ner på sina händer. Hennes blick vandrar ut genom fönstret och vi bara sitter så, som om livet stannat upp. Jag hoppas innerligt att inte personsökaren ska pipa. Långsamt släpper förlamningen. Det första hon säger till mig är: »Min hund är ensam hemma. Vem ska ta hand om den?« Hon frågar inget om sin egen sjukdom, men återkommer flera gånger till oron för det ensamma djuret. Jag försöker greppa hennes sociala situation i övrigt och det står klart att hunden är precis hela hennes sfär. Timmarna har gått sedan hon klev in på akutmottagningen. Utan att ha någon som helst aning om hur jag ska åstadkomma det så lovar jag se till att hunden tas om hand.
Jag går till en expedition och ringer socialjouren för att be om hjälp. De svarar att hundmatning/rastning inte ingår i deras arbetsuppgifter. Jag prövar polisen. Inte heller där har man resurser att hjälpa till.
Jag går tillbaka till patienten. Finns det någon vän, anhörig eller granne? Jag är plågsamt medveten om hur kränkande min fråga är och hur svårt det är för patienten att svara att det verkligen inte finns någon. Jag avverkar telefonledes någon djurskyddsmyndighet och jourhavande medmänniska. Det går en timme, vad ska jag göra? Detta är Stockholm, Sveriges största stad. Vem kan hjälpa onkologjouren att ta hand om en hungrig, törstig och kissnödig hund?
Sköterskorna på akuten hör mina desperata telefonsamtal, och plötsligt kommer en av dem fram till mig. »Jag bor i närheten. Mitt skift är snart slut, det är inte så långt, jag åker dit. Men jag kan inget om hundar.« Jag blir nästan gråtfärdig, tackar ymnigt, mer tid finns inte att ägna åt detta. Jag rusar till nästa uppgift och tar sedan en sväng tillbaka till akutmottagningen. Vid midnatt kroknar kandidaten och går hem. Jag fortsätter arbeta några timmar till men får till sist lägga mig på jourrummet för att vila. Sömnen vill inte komma, hjärnan spinner vidare fast kroppen försöker få ro.
Den tanken jag inte kan släppa är: kandidaten. När jag gick min egen utbildning var det hetaste samtalsämnet bland oss kurskamrater »vad som hänt på jouren«; vilka multitrauman man fått se och vad man upplevt på IVA eller på förlossningen. Vad säger han till sina kursare i morgon? Vad tänkte han om kvällen innan han gick och lade sig? Har han någonsin anat att det största problemet på en jour kan vara att hitta en medmänniska som förbarmar sig över en hund?
Jag ältar vidare på Radiumhemmets jourrum. När sömnen till sist kommer så handlar drömmarna förstås om hundar.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
