När Hans Kristian Rausing för sista gången ser sin hustru i livet, så sitter hon på deras gemensamma dubbelsäng och inhalerar drogen crack från en pipa. Efter några djupa andetag faller hon ner på golvet med en duns. Hon ser fridfull ut, som ett sovande barn, men Hans Kristian förstår att hon är död. Han väljer då att svepa över sin livlösa fru med lakan, täcke och en blå presenning och bäddar metodiskt och omsorgsfullt ner henne i sängen där hon blir liggande två varma sommarmånader år 2012, ända tills den brittiska polisen gör en husrannsakan i den luxuösa bostaden.

Jag skriver att han väljer att bädda ner henne, men i vilken utsträckning en missbrukande människa egentligen väljer sina handlingar är något som problematiseras i Sigrid Rausings bok »Malström«, som handlar om hennes bror Hans Kristian Rausings missbruk.

Hur fungerar en människa som bor med ett lik vecka efter vecka? Efter ett tag börjar det lukta och Hans Kristian tejpar då för ventilationen för att doften inte ska spridas till övriga huset och väcka hushållerskornas misstankar. 

Hur fungerar den som hellre låtsas att det inte finns något problem, i stället för att samla kraft och möta verkligheten, söka en akutmottagning, ett behandlingshem, en begravningsbyrå? 

Jag sträckläser »Malström« på jakt efter förklaringar. Svaret ligger säkert delvis i själva missbruket, som grumlar verkligheten genom att ständigt avleda hjärnan mot snabb behovstillfredsställelse, till att söka efter droger. Men en del av förklaringen kan också handla om förnekelse och rädsla.

Min vän ringer, han är upprörd. Det ska omorganiseras på hans sjukhus. Omorganiseras igen, och trots protester. Canceroperationerna ska inte längre utföras i Storstaden, dit den så kallade högspecialiserade vården har centraliserats av byråkratin. 

Operationerna ska återigen göras i den mindre staden. »Men jag har ju inte längre den kompetensen«, säger min vän, »ingen har kvar den kompetensen här, och vi har inga vårdplatser. Människor kommer skadas, kommer sannolikt att dö.« »Ska du inte skriva ett debattinlägg«, undrar jag när han tar en andningspaus. »Vad tjänar det till«, säger han, »alla vet ju redan att det är så här i vården.«

Är det sant att alla vet att det »är så här«, att alla vet exakt vad som ligger nedbäddat på våra sjukhus, i omorganisationer, i spruckna vårdgarantier? Och exakt hur många människor i Sverige är just nu anställda för att svepa över och prydligt bädda ner svåra missförhållanden, inte med lakan och presenningar, men väl med fina överslätande ord som att »patientsäkerheten är inte hotad«, eller »omorganisationen var nödvändig«? 

Och vad väljer vi som vet vad som döljs under dessa uttalanden att göra? Väljer vi att låtsas som inget och tejpa för ventilationen för att skyla lukten av missförhållande, eller väljer vi att orka berätta våra sanningar, trots att det kan bli obekvämt?

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.