Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
Jag har en dubbeltid avsatt för ett nybesök. En äldre herre har rest i tre och en halv timme för att hans primärvårdsläkare bett om en behandlingsplan för hans cancer. Jag läser journalen. Läkaranteckningarna är avskalade och kliniska. Sjuksköterskeanteckningarna handlar om att patienten ringt, skällt och kastat på luren. Det har han gjort många gånger. Han är arg på hemtjänsten, på distriktssköterskan, på vårdcentralen och troligen på livet självt.
När jag hälsar på honom i väntrummet sjunker mitt hjärta. Han är inte behandlingsbar, det kommer inte att bli någon planering av terapi, det är helt uppenbart. Skägget är långt och tovigt, kroppen krökt. Den biologiska åldern är hög, vilket patienten en stund senare bekräftar genom att säga »jag har misshandlat mig själv med cigaretter och pilsner«. Hans mun rör sig repetitivt i det mönster som orsakas av neuroleptika. Han har klätt sig fin inför den långa resan.
Vi slår oss ned. Jag frågar hur han har det och han inleder då en monolog som kommer att pågå i fyrtio minuter. Han börjar med att säga: »Jag har cancer, och det kan man inte göra någonting åt. Det har jag accepterat.« Efter en konstpaus fortsätter han. »Men det var bra att jag fick komma hit, för jag behöver tala med dig. Jag har hjärtesorg. Min fästmö har gjort slut.« Jag sneglar mot personnumret på mottagningslistan och han kommer på mig direkt. »Ja, det är smärtsamt även i min ålder!«
Han tar sats och berättar. Samvaron, glädjen men också det mörka. Den där gången hon skulle fylla år, och han köpte en present. Något gick snett och hon uppskattade den inte. Det fanns trasslig kommunikation. Missförstånd. Allt började egentligen med den där helgen hon inte ville umgås utan valde att göra annat. Var kan hon ha varit? Med vem? Svartsjukan gnagde. Hon sade att hon reste till Stockholm, och det vet man ju hur det är i stora städer. Allt som finns där. Frestelser. Var det verkligen roligare att åka till Stockholm än att vara med honom?
Nya försök, omstarter, ännu fler missförstånd. Den isande skräcken inombords att hon skulle åka bort över helgen igen. Till Stockholm kanske? »Jag började bli säker på att hon levde ett dubbelliv.« Mer hårda ord, kolsvart skam och förödmjukelse. Till sist går allt sönder. »Jag kan inte förstå. Jag tänker och tänker. Jag funderar på om hon kanske var lesbisk, innerst inne? Hon borde ha sagt det! Det hade gjort det lättare för mig!« Han ältar, mumlar för sig själv.
Till sist är ämnet uttömt. Jag harklar mig diskret. »Ja, angående din cancer så tycker jag att vi ska behandla eventuella symtom så att du har så litet besvär av sjukdomen som möjligt. Men vi ska inte ge någon särskild behandling riktad mot själva tumörerna«. Patienten väcks ur sin trans, ser förvånad ut men håller med. Han tänker en stund, reser sig sedan med stor möda från stolen. Den krumma ryggen vecklas ut. Han skakar hand och tackar mig hjärtligt, det var en lång resa men ett avgörande samtal. Har han tur hinner han hem igen före skymningen.
Är detta onkologi? Ytterst tveksamt. Det är definitivt utmanande för mig att formulera det onkologiska specialistutlåtandet efter att patienten har gått. Men när jag släcker lamporna för att gå hem den dagen så tänker jag på alla oss som på olika sätt arbetar i människans tjänst. Bota, lindra, trösta. På något sätt kommer vi alltid tillbaka till det.
