Min flickvän och jag åker tunnelbanan i rusningstrafik mellan Slussen och Odenplan. Vi slår oss ner mittemot en kvinna som har handlat färdiggrillade kycklingklubbor. Hon äter långsamt och fokuserat med båda händerna, helt oberörd av att det blir marinad på fingrarna. Efter en stund är benet barskrapat och hon plockar upp ytterligare en kycklingklubba och fortsätter på samma utstuderade vis sitt intagande av tunnelbanemåltiden. Aldrig tidigare har jag skådat ett så pass metodiskt intagande av kycklingklubbor, tänker jag. Till slut är hon färdig och för med vana fram ett paket med pappersnäsdukar som hon torkar av sina insmorda fingrar med.

Händelsen får mig att reflektera över en fikadiskussion vi hade tidigare under dagen på vårdcentralen. Den berörde handskakningens vara eller inte vara i mötet med patienten.

I influensatider är det inte ovanligt att det inom vården uppstår en sådan diskussion. Några ifrågasätter handskakningens existensberättigande, inte bara i patientmötet utan även i allmänhet, och tycker att folk inte borde röra vid varandra om det inte är absolut nödvändigt. Andra är starkt övertygade om att handskakningen med medföljande ögonkontakt är en av de sista sederna som för okända människor samman i det som finns kvar av den fysiska värld som befinner sig bortom internet.

Innan jag bevittnade pendlingsätandet kunde jag definitivt sälla mig till grupp nummer två, det vill säga: jag anser att handskakningen fyller en mycket viktig funktion, inte enbart i spridandet av baciller utan även som ett socialt klister som underlättar efterföljande samtal med tillhörande klämningar och känningar. Jag vågar till och med erkänna att jag i hemlighet drömmer om att ha en guldklocka som glänser på vänsterarmen. I dag innebär det ju total social isolering att befatta sig med sådant beteende, men sist jag kollade hade man inte förbjudit drömmar.  

Efter att ha tagit del av själva inmundigandet av eftermiddagsmellanmålet rör jag mig dock sakta mot gruppen av människor som helst vill att vi vinkar till varandra på distans samtidigt som man ser ner i golvet. Jag börjar fundera på diverse lösningar på problemet. Går det att frambringa samma effekt som en handskakning har genom någon form av hälsning som inte innebär fysisk kontakt?

Jag kommer att tänka på att det förr i världen var vanligt att folk bar hatt. Det var då enkelt att lyfta på hatten och hälsa på andra människor, bekanta som obekanta, utan den sociala press som ett handslag innebär. Jag börjar formulera en idé som radikalt skulle kunna förändra hur vi hälsar på patienterna och varandra inom vården. Om vi tar bort handskakningen är det viktigt att det finns en överenskommelse mellan samtliga parter att vi endast väljer ett sätt att hälsa på, då vi annars riskerar vi att skapa förvirring kring hur själva ritualen ska gå till.

Om vi inför ett hatt-tvång för vårdpersonal skulle vi kunna komma nära patienterna utan att förlora handskakningens märkliga kraft. Jag ser en rad fördelar med att alla har hatt. Det är dock viktigt att det inte är en standardiserad landstingshatt. Om alla väljer sin egen hatt kan vi som arbetar i vården sluta vara anonyma vita pyjamasar och vi tillåts att uttrycka våra personligheter på nya sätt. Till exempel Göran som har en fez eller Alicia som bär en stråhatt. Här är några förslag på hattar som vårdpersonal skulle kunna använda: bonnett, bakåtvänd keps, plommonstop, sydväst. Möjligheterna är oändliga och endast fantasin och hygienen, om det rör sig om väldigt stora hattar, sätter gränserna.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.