Varje morgon mal en underström av katastrof i min hjärna. Har något hänt i min kropp, när jag medvetslös strövat genom natten? Fungerar organen som de ska? Har någon yttre eller inre fiende attackerat mig? Några nya symtom? Någon ny svulst? Rutinmässigt går jag noggrant och systematiskt igenom min lekamen från hjässa till fotabjäll.

Håret sitter som det ska, om än tunnare med åren. Ögonen fungerar. Men ser jag inte lite sämre på vänster öga? En slöja breder ut sig i synfältet. Grå starr går ju lätt att reparera, men grön starr kräver livslång behandling och kanske blir jag ändå blind. För att inte tala om malignt melanom i ögonbotten som min kusin fick. Död efter ett halvår trots att man tagit bort det sjuka ögat. Jag borde beställa en tid på S:t Eriks ögonsjukhus. Det är ju mer än ett år sedan jag kontrollerade ögonen.

Jag går vidare. Ansiktet kvar intakt, förutom mina precancerösa röda utslag som jag smörjer in varje dag. Ofarliga, säger »Skin.doc«. Den som lever får se.

Handen känner över hjärtat och noterar slagen. Ojämna? Pappa hade obehandlat förmaksflimmer på sin ålders höst. Kanske bidrog dessa till återkommande proppar i hjärnkärlen. Säkert var de en del av hans åldersdemens. Med elkonvertering och blodförtunnande hade han måhända fått en värdigare

ålderdom. Jag måste ringa till doktor Rosenqvist om ett långtids-EKG. Så här kan jag inte ha det, med en ständig oro för att hjärtat ska stanna eller att en propp ska leta sig hela vägen från förmaken till hjärnan med stroke som följd. Det drabbar 30 000 individer varje år i Sverige. Det är klart att jag kan vara en av dessa.

Mina fingrar glider över halsen. Är inte sköldkörteln förstorad? Moster Titti hade struma. Blev trög som en zombie, bar alltid dubbla ylletröjor för att hon frös så hon skakade. Jag beställer en tid på vårdcentralen redan i eftermiddag för att ta ett blodprov.

Handen glider ned över magen. Ömmar det inte lite högst upp? Buken är en källa till många sjukdomar, den ena mer obotlig än den andra. Kalles pappa, som förut bodde nästgårds, fick ont i magen en augustimorgon. I november var han död i bukspottkörtelcancer. Så snabbt släcktes livets låga. Han fick gulsot, tunnade ut och tynade bort. Begravning i Katarina kyrka. Man kan ju få cancer i magsäcken också. Extra utsatt är den som ätit mycket stekt och grillat. Mycken fläskkarré, flintastekar och rökt korv har passerat min mag–tarmkanal genom åren. Ibland hårt grillade. Ett ultraljud över magen vore på sin plats.

Längre ned kan jag känna stora kroppspulsådern dunka. Är takten inte lite ojämn? Är den inte lite tjockare än vanligt? Finns här ett bråck? Det är som att ha en tickande bomb i buken, som när som helst kan brisera. Kanske såg man inte detta på ultraljudsscreeningen för män över sextio år som jag genomgick 2016. Mycket kan ha skett sedan dess. Jag måste snarast ta upp det med doktorn på vårdcentralen. Kan beställa tid via nätet på 1177.se redan i dag.

Min morgonrutin skapar nya arbetstillfällen för sjukvården. Kanske ska jag skajpa på Kry och be att få en »second opinion« på mina tankar för att få min oro stillad.

Det sägs att man är fri och ledig som pensionär. Sällan har jag varit mer upptagen än nu. Hur hade jag tid att arbeta? brukar jag tänka. Orkar jag överhuvudtaget gå upp? Tar tag i min Iphone, går in på 1177.se och hittar en ledig tid redan i eftermiddag. Jag hoppar över rakningen så ser jag sjukare ut. Doktorn ska inte tro att jag är någon jäkla simulant.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.