Jag fick ett brev en gång. Det var ganska kort och beskrev ett läkarbesök på en vårdcentral som en skötare gjort tillsammans med B, en man med grav intellektuell funktionsnedsättning. B är i trettioårsåldern och har autism. Han är ofta mycket orolig och är närmast överkänslig för om någon är stressad eller på annan sätt mår dåligt. I sådana situationer kan han bita sig i händerna eller dunka huvudet i väggen. I lugnt skede kan han hålla sina av bett valkiga händer framför näsan och lukta och blåsa på dem. Han undviker effektivt all ögonkontakt och har inte det talade språket.

Då de kommer till vårdcentralen ombeds de att sätta sig ner i det överfulla väntrummet. Skötaren försöker förklara för personalen att B har svårt för mycket folk och miljöer han inte känner igen. Man tar dock ingen notis om detta utan skötaren och B ombeds att vänta på doktorn. Han är lite försenad men kommer snart.

B sätter sig längst ut på kanten av stolen och börjar bita sig i handryggen. Han har också ett oroligt hummande ljud för sig vilket skötaren väl känner igen. Tiden går. B börjar bita sig hårdare, ljuden ökar och plötsligt slår han sig själv hårt i ansiktet, reser sig och börjar gå omkring. Folk drar sig undan och stirrar undrande på honom. Nu har sjuksköterskorna förstått att B inte klarar av att sitta i det för honom okända väntrummet tillsammans med andra människor, och innan de hinner få ut honom river han ner alla tidningar på bordet och välter det.

De för honom till ett undersökningsrum och springer efter doktor K. Väl i rummet kan B lugna ner sig något, och skötaren ställer sig bredvid och blåser honom lätt i ansiktet. Det brukar lugna ner honom men just i dag är det svårt. B puttar bort skötaren och slår sig än en gång hårt, denna gång över halsen. Han stönar.

Plötsligt slängs dörren upp, och in rusar en stressad doktor K med den vita rocken fladdrande som ett segel i storm. Doktor K, som är lite till åren kommen, frågar myndigt om vad som står på. Han har överfull mottagning och uppskattar inte avbrott. Då han inte direkt får ett svar upprepar han ilsket frågan. Han tittar på B, som inte möter blicken. B biter sig och slår sig om vart annat. Han börjar rusa omkring i undersökningsrummet, dunkar huvudet i väggen. Doktor K tittar förundrad och stressad på B och sedan på skötaren. Sedan höjer han rösten och skriker något till skötaren om att lugna ner B. Plötsligt vänder sig B mot doktorn och tar ett rejält grabbatag i skrevet på honom och nyper till ordentligt. Doktor K formligen flyger i taket, blir rasande och slänger ut både B och skötaren från undersökningsrummet och önskar dem fara åt helvete och aldrig mer komma tillbaka. Skötaren skrev sedan brevet till mig. Hon skrev att »av det besöket blev det intet«. 

Vad kan man då lära sig av denna historia? Jo, hade man bara lyssnat skulle man fått veta att B inte klarar av vanliga väntrum utan behöver få vänta avskilt i lugn och ro. Man skulle också fått veta att B i stressade lägen tar folk i skrevet och nyper till. Vissa människor faller helt enkelt utanför ramen och behöver bemötas på ett speciellt sätt. Och vi bör lyssna till dem som vet.

Jag träffade B på ett återbesök på habiliteringen i går. Jag fick hjälpligt undersöka honom. Han är spänd och man får vara försiktig, och jag är beredd på grabbataget. Men han för bara händerna mot ansiktet och luktar stilla på dem. Och då jag lyssnar på hans hjärta snuddar han mig tvångsmässigt vid handen, och jag blåser honom lite lätt i ansiktet.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.