Första händelsen är i januari. En kollega skickar ett sms och berättar att hon gått hem tidigt på grund av feber. Jag svarar: »Säkert att du inte har varit en sväng förbi fiskmarknaden i Wuhan?« Blinkande smiley. Sms:et finns kvar i min lista och jag låter bli att radera det eftersom det markerar början, inledningen.

Det är en konstig tid, det kan vi alla vara överens om. Kollegor som varit strikt vetenskapligt skolade och stringenta har plötsligt yviga förslag på hur man kan behandla virusinfektioner. Jag känner igen det, tänker jag, det är samma sak som händer när en kollega eller kollegas barn får cancer. Känslor och panik luckrar upp kliniskt omdöme, och plötsligt känns det helt rimligt att föreslå behandlingar som annars är otänkbara. Vi prövar det här! Vi måste ju göra något!

Redan innan patienterna anländer så blir arbetet tungt. Alla möten och all e-post handlar om virus. Mellan mottagningspatienterna skrollas nyheter. Johns Hopkins räkneverk tickar de första veckorna antal bekräftade fall i Kina, sedan i Europa.

Efter ett tag slutar jag titta på antal smittade, efter­som Sverige inte har kapacitet att testa, och följer i stället hur antalet döda ökar och ökar. De första veckorna läser jag allt jag kommer över. All vetenskap som publiceras, förstås, men också mina gamla infektionsböcker uppblandat med dokumentärer från Wuhan och Italien.

Som alla andra handlar jag mjöl. Vi bunkrar inlagda grönsaker från Sydeuropa som vissa i familjen inte kan klara sig utan. Vi läser rapporter om en smittad hund i Hongkong och oroar oss för att våra sköldpaddor ska få lunginflammation. Vi förklarar för våra barn att en familj där båda föräldrarna är läkare tyvärr är högrisk vad gäller att dra hem detta virus till barn och husdjur.

Jag korsar gränser. Jag inhandlar en gasmask och tycker att det känns helt rimligt. När sjukhuset söker frivilliga läkare så anmäler jag mig och traskar in i infernot för att försöka lära mig och avlasta trötta kollegor. Det är opassande att säga, men det är ett lyft, jag har roligt!

I ett rondrum samlas dagens team som består av en infektionsläkare, en öron-, näs- och halsspecialist, en onkolog och en klinisk forskare. Det känns helt rätt, vi måste hjälpas åt och tänka som läkare, inte som specialister.

Som onkolog har jag en fördel i att jag är van vid livshotande sjukdom, svåra symtom och i slutänden död. Jag är lugn inför det. Men jag är hopplöst ovan vid skyddsutrustning och hela tiden rädd för att kontaminera mig för att jag petar på fel ställe eller missar att sprita andningsskyddet. När jag står i en sluss efter att ha träffat en svårt sjuk patient så får jag en blixtsnabb insikt, en märklig tacksamhet. Tänk att min karriär rymde även detta! Tänk att få uppleva denna pandemi i all sin hemskhet, och få lära mig nya saker, inte minst om mig själv.

På kvällarna måste hjärnans högvarv bromsas och jag får en ny bisarr hobby: jag tittar på elefantfilmer på Youtube. Jag blir beroende. Elefanter som tuggar i sig palmblad eller badar i en thailändsk flod blir min copingmekanism, min motvikt till arbetsdagen. Ett tips till er andra, med toleranta familjer: »Elephant Nature Park« på Youtube. Så orkar vi ett litet tag till.