Det är trångt och stökigt när jag går ur hissen och ut i korridoren på akutmottagningen. Det är fredag eftermiddag och mottagningen fylls med patienter,  stora som små. Jag har just avslutat min dag på operation och är beredd att ta över kirurgjouren från dagpasset. Jag får en kort rapport, det är några patienter som har väntat ett tag. Jag känner mig utvilad och engagerad, så jag väntar inte utan tar tag i första journalen.

I väntrummet sitter en liten flicka tillsammans med sin mamma. Hon är 5 år och har haft ont i magen sedan i morse. Jag ber dem följa med mig in i ett undersökningsrum. Flickan är pratglad och behöver endast lite hjälp av sin mamma för att anamnesen ska bli fullständig. Hon ömmar diffust i buken, möjligen lite mer åt höger, men det finns inga peritonittecken och hon har ingen feber. Efter undersökningen tar vi några prov, och flickan får vänta med sin mamma i väntrummet tills provsvaren är klara.

När proven är klara ropar jag upp dem igen. Vi går in på salen. Flickan har ritat en teckning, ett diplom, som hon vill ge mig. Där står att jag är världens bästa doktor och så har hon ritat av mitt stetoskop och mina pennor i min bröstficka. En penna med en krokodil så jag vet med säkerhet att det är jag. Diplo­met är omsorgsfullt ritat, jag blir rörd och tackar flickan med en kram. När jag kommer hem efter jou­ren ramar jag in mitt diplom. Det får sedan en plats bredvid mitt stora promoveringsdiplom. Där har det hängt sedan dess.

På en helt annan akutmottagning, i ett helt annat landsting och i en helt annan speciali­tet arbetar jag 25 år senare ihop med nya arbetskollegor. En sjuksköterska tar tillfället i akt och undrar om jag möjligen har ett diplom i min ägo med en krokodil på. Först har jag svårt att förstå vad hon tänker på, men kopplar ganska omgående ihop frågan med diplomet på min vägg där hemma. Det visar sig att flickan som har ritat mitt diplom just har fått anställning på mottagningen och inom kort ska bli min arbetskollega. Hon har berättat om mig och diplomet för de andra.

Jag känner mig otroligt förväntansfull den dag vi träffas igen. Det har gått 25 år sedan sist, och hon är fortfarande pratglad. Vi möts i någon form av samhörighet, en förtrolighet som känns på djupet. Vi delar något som de andra inte gör, och det för oss samman. Jag har tagit med mitt inramade diplom och vi minns tillsammans. Det gör oss båda uppspelta.

Återseendet blir betydelsefullt för mig, det bekräftar vikten av goda möten och omsorg i varje enskilt möte även om tiden är knapp, patienttrycket är hårt och patienterna är små. Vårt första möte präglades av interaktion och förtrolighet trots hennes ringa ålder. Mammans roll var liten i mötet, hon styrde upp där det behövdes och fanns i bakgrunden. Flickans rättframhet och kloka åsikter ledde samtalet framåt, och jag var bekväm i det samtalet.

Våra möten gav ringar på det känslomässiga vattnet för oss båda, både för 25 år sedan och nu. Jag orkade gå vidare med resten av jouren den aktuella dagen, och diplomet har med tiden också givit mig hopp de gånger som arbetet har tyngt mig. Min lilla patient är i dag läkare. Vårt möte för 25 år sedan kom att spela en viktig roll även för hennes framtid och för hennes yrkesval. I dag är hon världens bästa doktor. Jag har lämnat titeln vidare med både stolthet och glädje – men mitt diplom hänger kvar på min vägg.