När coronan drar in över landet blir jag sjuk, någon dag efter att ha träffat en kollega som haft en rejäl influensa. Läget ändrar sig snabbt, och nu rekommenderar man alla med lindriga symtom att inte jobba. Ändå klarar jag inte av att säga att jag nog måste stanna hemma från båda mina nattjourer den veckan. Men självklart blir det inget rekordsnabbt tillfrisknande. Jag får sjukanmäla mig från arbete på akuten, för första gången någonsin. Och det är faktiskt en av de första gångerna jag sjukskriver mig över huvud taget. När jag sitter hemma, utan att egentligen må särskilt dåligt, funderar jag på varför det varit så. Varför gick jag egentligen till skolan med hög feber så ofta, och varför satt jag böjd över mina föreläsningspapper utan paus hela tentaveckor, hur kroppen än mådde? Delvis för att inte göra någon besviken, men jag vet också den verkliga anledningen: jag ville vara en hjälte.

Hjältarna har funnits med oss sedan tidernas början, redan innan man nedtecknade epos om hjältegestalter som Odysseus och Beowulf. Vad är det som gör dem till just hjältar? Måste man ha övernaturliga krafter som Herkules, eller vara speciellt utvald som Johanna av Orléans? Nej, det finns gott om exempel på vardagliga människor som ändå kallas hjältar. Oftast har de gjort något storslaget och ovanligt, och nästan alltid är deras hjältedåd förknippade med risktagande eller fara för den egna personen. I sjukvården finns det gott om tillfällen till sådana självuppoffringar. Och det var mycket därför jag valde just läkaryrket. Jag ville vara någons hjälte.

Och ibland är det just ett kraftigt och resolut agerande, eller ett stort risktagande, som räddar dagen. Men ibland är det tvärtom. Den starke politiske ledaren kanske fattar beslut som störtar ett land i fördärvet. Läkaren på akutrummet kanske ordinerar en behandling för fel diagnos, som i stället leder till att patienten dör. Plötsligt är ingen av dem hjältar längre, utan bara personer som ville det bästa och vågade ta en risk.

Det är lättare att sälja in sådana hjältar i kris- och krigstider, som var vanliga tillstånd när de stora sagorna skrevs. Men när jag tänker på den sjukvård jag jobbar i har jag svårt att inte se hjältar överallt, även bakom skrivborden och dataskärmarna. Personligen känner jag mig mer bekväm med att fatta snabba beslut på akuten än att dagligen föra in uppgifter i kvalitetsregister. Men i slutändan kanske det senare var det som räddade flest liv. Och har jag verkligen gjort rätt under alla långa akutpass där jag slitit på en omänsklig nivå, för att vara den som klarar av en omänsklig situation, i stället för att kanske till exempel engagera mig i fackligt arbete för att göra den bättre? Förutsättningarna spelar också roll. Det är lätt att orka mycket när allt i livet flyter på, men ibland kan det vara stort att ens lyckas gå till jobbet.

Ju fler personer och förhållningssätt jag kan räkna in i begreppet hjältemod, desto mer tappar det sin betydelse för mig. Under de dagar jag sitter hemma utan att träffa någon tittar jag på den blåa himlen, på föremålen i mitt hem, på omslagen till böckerna jag läser. Det känns som att jag är tillbaka i den lilla världen, i barnets värld. Och kanske var det här jag behövde hjältarna, för att ha förebilder, för att ta mig igenom de dagar det var tufft, och alla travarna med inläsningsmaterial inför tentorna. Nu är jag vuxen och behöver dem inte på samma sätt. Jag längtar efter att gå till jobbet, inte bara för att få hjälpa andra, utan också för min egen skull. För jag tycker verkligen det är roligt. Men när Herkules kommer in på akuten med höftfraktur är jag också glad över att vara en del av det system som jobbar för att långsamt göra världen bättre.