April 2020. Mobilen plingar till mitt i natten. Jag är närsynt, så likt en synskadad grävling famlar jag sömndrucken efter mobilen. Svårt att hitta. Som tur är lyser skärmen tydligt i mörkret. En nyfiken har läst observationella studier där ett läkemedel minskar mortalitet i covid-19.

»Räcker inte dessa studier? Behöver vi fler? Tror du att patienter skulle vilja delta i en studie där hälften inte får ett läkemedel som kanske räddar deras liv?«

Jag känner också frustration. Rädsla. Brådska. Covid-19-dödstalet stiger varje dag, och det känns som om vi ödslar värdefull tid. Det skrämmer mig när vänner och släktingar insjuknar. När före detta kollegor hamnar på IVA.

Det lockar att slå tillbaka hårt mot viruset som skadat oss på så många plan. Att strunta i byråkrati och få ut nya läkemedel så fort som möjligt. Inte invänta långsamma studier och det vissa kallar »death by RCT«. Ge sjukvården mer resurser, men även fler läkemedel – snabbt.

Men samtidigt vill jag svara att vi måste skynda långsamt. Gång på gång har lovande observationella resultat gjort att vi börjat med behandlingar för att hjälpa våra patienter. Hormonersättningsterapi för att förebygga postmenopausal hjärt–kärlsjukdom. Intraaortala ballongpumpar för kardiogen chock. Beta-karoten för att förebygga lungcancer. Och i dessa fall följde vi upp med RCT:er som motbevisade det vi tidigare trodde och gjorde att vi reverserade våra riktlinjer. Å andra sidan: om man har en kritiskt sjuk patient framför sig, är det inte bättre att göra något som har observationellt stöd än att inte göra något alls?

Jag skissar ett kort svar: »Nej, det krävs randomiserade studier. Observationella studier kan lura oss.« Men svaret känns inte rätt. Jag raderar det.

Gång på gång har lovande resultat från RCT:er gjort att vi börjat med behandlingar för att hjälpa våra patienter. Strikt glukoskontroll på IVA. Aktiverat protein C mot sepsis. Men alla dessa fall följde vi upp med bättre RCT:er, som inte kunde replikera eller till och med motbevisade det vi tidigare trodde. Jag tänker på en studie som hittat hundratals exempel på reverserade slutsatser under en 15-årsperiod. Hur mycket av det vi gör hjälper egentligen patienter?

Vi vill så gärna kunna göra något. Det är ofta svårt att stå emot – för om man inte gör något, har man då verkligen hjälpt till? Men jag minns det en klok och erfaren kollega sa till mig på ett larm: »Gör inget, stå bara där.«

Trots stora studier kan behandlingar senare visa sig vara verkningslösa eller farliga. Så om vi sänker ribban för covid-19-mediciner måste vi vara beredda på att den risken ökar. Att vi i värsta fall snarare skadar våra patienter.

Klockan är mycket. Jag svarar vännen med en förklaring om randomisering och att vi behöver fler studier. Jag är besviken på att jag inte lyckas formulera något klokare. Vårt sätt att hitta kunskap är varken perfekt, snabbt eller lättförklarligt. Vetenskap är nog den sämsta metoden – förutom alla de andra. Vi famlar efter kunskap i mörkret och hamnar ofta fel.

Men så länge vi håller huvudet kallt, och följer våra protokoll för forskning, så har vi i alla fall en ljuskälla att sikta mot. Även om vi famlar i mörkret, som jag efter min mobil, så borde vi nog hitta rätt över tid – och med osammanhängande tankar om aortapumpar och covid-19 somnar jag om.