Feber, hosta, trötthet, ryggsmärta, yrsel, huvudvärk, »mående«, urinvägsbesvär, magont. I sekunden någon ringer till vårdcentralen, eller pekfingrar sig genom ett digitalt triagesystem med ett nytt symtom, sätter vi på oss en stor röd klisterlapp med »Sökorsaken«: problemet vi ska ta itu med. »Diagnos­maskinen« börjar mala och pumpa bakom pannbenet. Närmast omedvetet tittar vi på ålder, kön, tidigare anteckningar, tid avsatt i tidboken, egen status: Hur är orken att ta itu med stora problem? Snabba lösningar? Kissnödig?

När »Sökorsaken« väl matats in i »Diagnosmaskinen« går den inte att stänga av. Kugghjulen snurrar, hydrauliken pustar. Feber? Förmodligen en banal viros, men det kan ju vara paramalignt. Eller tbc? Vad är det för odling som är bäst då? Eller är det något snabbtest? Pneumoni kanske; har inte sett en pneumoni på länge så en borde ju dyka upp snart. Tyreo­toxikos då? Jag såg ju en sådan patient på medicin­akuten en gång.

Kolvar och pistonger bankar och svettas, gnistor yr och det ryker. Maskinen bläddrar blixtsnabbt genom kartoteket och föreslår vilken modul som ska kopplas på för att kunna spotta ur sig behandlingar och vårdlogistiska piruetter. Patienten är kvar i väntrummet ovetandes.

Är det då alltid som »Sökorsaken« får en diagnos? »Diagnosmaskinen« vill det, och hjälper ibland till för mycket. Organspecialister ska i stor utsträckning skilja det sjuka från det mycket sjuka. I den breda oselekterade floran och faunan i primärvården handlar det om att skilja det sjuka från det friska. För vi ska inte göra det friska sjukt, och friska symtom tarvar friska lösningar. Och för dem blev inte »Dia­gnosmaskinen« programmerad på läkarprogrammeringen. Ingen lärobok tar upp det rimliga i att känna sig trött om chefen är elak och barnen snoriga. Det finns ingen kurs som lär ut att man kan känna sig sliten och få värk av att sitta still ett helt liv. Ingen tenterar vetskapen att sömnen blir påverkad om man bälgar i sig en kanna kaffe på kvällen och stirrar på en surfplatta före läggdags. För det behövs sunt förnuft, och det har inte »Diagnosmaskinen« fått lära sig.

Jag lyssnar avundsjukt på äldre kollegor som inte bara är sjukdomsexperter, utan också människo­experter. Sömlöst glider de mellan allmänmänskliga besvär och patologiska processer. För en ljusgrön ST-läkare är det en svårtråcklad sömnadskamp att sy ihop systemen. Att koppla ihop förnuftsbromsen med »Diagnosmaskinen«. Klarsyntheten är svårfun­nen och svårvunnen. Bara för att jag nyss läst om sorkfeber betyder det inte att nästa patient är artig nog att ha drabbats av det.

Ibland lyckas jag i rätt läge stänga av maskinen, ställa den åt sidan. Låta den svalna och i stället bara lyssna på vad som sägs. Nog puttrar den på på efter­värme och spottar slött ur sig något om kall hemo­lys och post-streptokocknefrit utan någon större övertygelse. Det är under dessa stunder av klarsynthet insikten slår en om vad det är som egentligen försiggår. Det är bara två vanliga människor, den ene visserligen i vit pyjamas, som sitter i ett stramt och gans­ka märkligt inrett rum i en anonym tegelbyggnad, vridandes och vändandes på hur jobbigt det ibland kan vara att vara män­niska. Ingen patofysiologi, inga strukturella fel, ingen sjukdom. Bara en massa helt vanliga besvärliga, förhatliga, gäckande, älskade symtom.