Vad är egentligen skillnaden på en kiropraktiker, en osteopat och en naprapat – och sjukgymnast eller en självlärd kotknackare? Det var en av de saker jag hoppades få svar på när jag läste denna nyutkomna bok som enligt baksidestexten är riktad »… såväl till studenter som till personal inom hälso- och sjukvårdssektorn …«.
När olika alternativa behandlingsformer lyfts fram sker det ofta med en argumentering kring dimensioner, meridianer eller krafter som inte låter sig studeras med normala vetenskapliga metoder. Naprapatin – som den framställs i denna bok – går snarast åt andra hållet: man betonar att grunden till naprapatin ligger i anatomiska studier och att naprapatin är en teoretisk modell där grundaren utifrån anatomiska studier och en gammal tjeckisk manipulationsmetod formulerat en teori för hur ryggvärk kan och bör behandlas. Bokens författare – och enligt vad de hävdar naprapatin som helhet – vill därför knyta an till skolvetenskapen och bli en del av denna. Avsnitten är många där man lyfter fram randomiserade såväl som grundforskningsstudier. På många ställen argumenterar man för att eftersom naprapaterna nu är en legitimerad yrkesgrupp har Socialstyrelsen godkänt verksamheten som en del av vårdsektorn. På samma sätt argumenteras snarare än resoneras kring högskoleutbildningen till naprapat.

Bortsett från dessa argumenterande avsnitt, som tidvis upplevs som tjatiga, innehåller boken trots sitt lilla omfång mycket information. Man tar upp den historiska bakgrunden, naprapatins grundidéer och vad som skiljde ut den från kiropraktiken, man beskriver den s k trippel-C-principen Causite, Chardosis, Correctoplan, som i vanliga medicinska termer skulle heta patofysio­logisk orsak, diagnos och behandlingsplan. Mycket kortfattat beskrivs de olika undersöknings- och behandlingstekniker man använder, och man har ett särskilt kapitel som går igenom de vetenskapliga studier som finns i området samt diskuterar kring studiernas evidensvärde. Referenslistan är lång.
Fick jag då svar på min fråga? Ja, delvis fick jag det. Enligt bokens författare tar naprapatin avstånd från den s k subluxationsteori som kiropraktiker och osteopater hävdar. I stället ser man bindevävnaden som grunden till besvären. Tanken kring den s k trippel-C-principen är likaså god även om en kroppslig undersökning, hur väl genomförd den än är, inte kan klargöra den pato­fysiologiska orsaken till besvären. Men ett systematiskt arbetssätt med noggrann journalföring av fynd och åtgärder är ett mycket bra steg på vägen. Intressant är även den värdegrund för naprapater som lyfts fram. Patienten ska vara i fokus, men det finns ingen fundering kring att patienten ska vara delaktig i vården. Detta och den delvis mekanistiska människosyn som framskymtar är de områden där boken väcker en viss misstro mot naprapati.

Som helhet anser jag boken vara välskriven och trevlig att läsa. Den är aktuell och ger en bra introduktion till vad naprapati är och är praktiskt användbar för läkare i primärvården, där man ständigt ställs inför frågor från patienter som söker hjälp för sina onda ryggar. Boken har även hos mig väckt en nyfikenhet och delvis ändrat min syn på naprapati.