Bilden av psykiatrin i dag präglas fortfarande av »historiska« vittnesbörder exempelvis i filmen »Gökboet«. Nulägesbeskrivningarna som möter oss i media utgår mestadels från ensidig beskrivning av något som gått fel. Utanför riksstämman varje år demonstrerar scientologerna och Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR) med flygblad och plakat som kräver att psykiatrin inte längre ska få vara en medicinsk specialitet. Så även i år. Jag rekommenderar er att läsa om organisationen på t ex Wikipedia i där dess bakgrund närmare beskrivs.
Därför behövs en motbild.
Med inledningen »Boken tillägnas alla psykiatriarbetare i Sverige som gör ett tålmodigt och fantastiskt arbete för människor i utsatta och svåra situationer« börjar en nyutgiven bok om psykiatrin i dag och framöver. Jag blir tacksam för här möter jag en bild av psykiatrin som jag känner igen och som speglar den psykiatri, som jag arbetat inom i 25 år, en psykiatri som jag är stolt över men ständigt otåligt vill förbättra ytterligare.
Boken är uppdelad i tre avsnitt: »Stolthet – möt psykiatrin i vardagen«, »Fördomar – minskar med ökad kunskap« och »Framtiden – ett gemensamt ansvar«.
Boken bygger på intervjuer med patienter, anhöriga, politiker, personal inom äldre-, vuxen- samt barn- och ungdomspsykiatrin, beroendevården, primärvården, kommunens olika verksamheter, polisen och många fler. De olika delarna av vården och omsorgen blir belysta på ett varmt och insiktsfullt sätt av personer som har lång erfarenhet från sina verksamheter. Bilder och berättelser från olika delar blandas; akutmottagningen och heldygnsvården, rehabiliteringen och stödet i boende, arbete/sysselsättning. Olika behandlingsmetoder förklaras på ett enkelt sätt. Genomgående för intervjuerna är det personliga engagemanget för patientens bästa.

Trovärdigheten i boken ökar genom att även de kritiska frågorna och synpunkterna får plats. Frågan ställs: »Hur många fler skall behöva ta sitt liv?« Journalister intervjuas och medias stora ansvar att belysa området på ett sådant sätt att fördomarna minskar, inte ökar, poängteras många gånger.
Sista kapitlet, »Till avvikelsens lov i normalitetens land«, av och med Owe Wikström, professor i religionspsykologi, avrundar på ett tänkvärt sätt.
Genomgående har boken ett vackert språk, enkelt och lättillgängligt. För läsaren utan tidigare inblick och kunskap i området underlättas läsningen genom faktarutor som fördjupar innehållet ytterligare samt ordförklaringar som gör facktermerna begripliga när de förekommer.

Det går inte att skriva om boken utan att nämna alla foton! Vackra, illustrativa, symboliska. På detta sätt blir detta inte enbart en bok utan ett konstverk. Både hjärna och hjärta aktiveras, bitvis så mycket att jag rörd får en klump i halsen.
Detta är en bok som jag skulle vilja att många läste. Vi som arbetar på olika sätt med patienter som lider av psykisk sjukdom/ohälsa borde se till att politiker på alla nivåer läser den. Alla kollegor utanför psykiatrin som möter KMR:s påståenden varje år i olika sammanhang. Den borde användas inom utbildningar av personal inom all vård och omsorg och finnas med på journalisthögskolan. Vi som arbetar inom vården borde läsa den ihop med brukare och anhöriga.
Boken kan bidra till att vi tillsammans kan göra vården ännu bättre. För att citera bokens formulering: »Framtiden – ett gemensamt ansvar.«