Hur förmedlar man innehållet i en bok som handlar om möten – möten mellan författaren och de människor/patienter han mött, och mötet mellan läsaren och författaren? Sten Espmark låter mig, läsaren, möta några av de medmänni­skor som han själv mött som läkare/psykiater och psykoterapeut.
Genom deras berättelser berättar han även sin egen berättelse, om sig själv som psykiater och terapeut.
Här finns berättelsen om Gunborg med kontrolleringstvång och fobier, om direktören med flygfobi och om Per som stängde in sig av rädsla för att dö om han gick utanför dörren. Perspektiven växlar mellan medmänniskorna/patienterna och författaren Sten Espmark. Genom berättelserna beskriver Sten Esp­mark också hur han som psykiater valt olika behandlingsmetoder för att försöka hjälpa dessa människor till ett bättre mående och till en viss kontroll av sitt inre kaos. Det är som kognitiv beteende­terapeut, läkare med receptblock, och så småningom även som psykoanalytiker Sten Espmark möter sina patienter.

Den sista medmännisk­an som Sten Espmark låter mig möta är honom själv. Barndom och uppväxt i Jämtland, föräldrarnas skilsmässa och flytten till Stockholm. Om mamman som utbildade sig till tandläkare och samtidigt uppfostrade sina två söner till att bli skötsamma och artiga och visa vördnad för överheten. Sten Espmark beskriver sig som en pojke som blev alltmer ängslig – och då framför allt för sin bror Kjell. Kjell som vid flera tillfällen råkade illa ut genom olyckshändelser eller genom sjukdom.
Broderns olyckshändelser och sjukdom kanske var en pusselbit till yrkesvalet, liksom de egna rädslorna och upplevelser av nära släktingars sjukdom och död. En egen utvecklad hypokondri är kanske en annan pusselbit. Sten Esp­mark blev läkare med föresatsen att ha medicinen som hobby vid sidan av en karriär som konsertpianist. Men verkligheten tog över och det blev tvärtom. Varför valde han sedan psykiatrin som specialitet? Var det slumpen? Ett ledigt vikariat ledde honom in på psykiaterbanan och alla mellanmänskliga möten och samtal.

Sten Espmark lyfter in förflackningen av psykiatrin som enligt honom breder ut sig i dag. Att psykiatrin och dagens psykiatrer söker sig till ytan – till skattningsskalor och frågeformulär och till ett diagnossystem som enbart utgår från symtombilden och det som finns under ytan av personlighetsstruktur och upplevelser inte beaktas. Men han stannar inte där. Han är själv såväl kognitiv beteende­terapeut som psykoanalytiker och läkare, och brobyggandet mellan de olika synsätten är för honom av yttersta vikt. Det är även nödvändigt för att nå en djupare förståelse för vad det är att vara människa. Förenkling kan ibland vara nödvändig och alla stenar ska man kanske inte vända på, men förenkling kan också bli en fara om man låter det stanna därvid. Psykiatrin måste i sig härbärgera såväl den biomedicinska människo­synen som den kognitiva beteendeterapeutiska och den psykodynamiska. Och sorgen över den interna splittringen inom kåren och samhällets och myndigheters ensidiga inriktning på »quick fix« lyser igenom.
Men ställd inför frågan om han skulle göra samma yrkesval igen om han fick en möjlighet att börja om så är Sten Esp­marks svar ett obetingat »ja«. »Hur skulle jag kunna avstå från ett av världens mest spännande yrken?«

Själv tackar jag för att jag genom den här boken fick en möjlighet att möta de medmänniskor som skildras, men framför allt tackar jag för möjligheten att ha fått ta del av en kollegas funderingar och reflexioner kring arbetet som psykiater. Jag rekommenderar en stund tillsammans med Sten Espmark till alla psykiatrer som vill möta en kollega, men också till de personer som planerar eller håller på att utbilda sig till psykiater.