Boken är skriven av medarbetarna på Stockholm Spine Center (SSC), en privat ryggklinik som varit igång knappt 10 år. Det är Sveriges största elektiva ryggklinik med cirka 1 200 ryggoperationer per år. Boken beskriver den filosofi som ligger bakom klinikens dagliga verksamhet. Man har tidvis haft ryggrehabilitering på kliniken och de flesta yrkesgrupper är eller har varit representerade på kliniken, som på detta sätt är unik. Redaktörerna har låtit medarbetarna skriva olika kapitel i denna bok och de har själva medverkat med centrala delar.
Man skriver att »det finns behov av en lärobok som ser till helheten av ryggvård för svenska förhållanden«. Man hävdar också att »dagens evidens talar för att multiprofessionell behandling ger ett överlägset resultat jämfört med monobehandling«. Jag är helt enig med redaktörerna. Bokens styrka är dess pragmatiska hållning som baseras på stor klinisk erfarenhet.
Boken är en guldgruva för den som vill förstå hur vården kan se ut på en klinik med höga ambitioner och engagerade medarbetare.
De kapitel som innehåller konventionell kunskap och som innehåller material som författarna tidigare presenterat i någon form är välskrivna. Redaktörerna står själva för kontroversiella åsikter och resonemang som uppges ha sin grund i befintlig vetenskaplig litteratur. Eftersom de för sammanhanget väsentliga referenserna saknas så har texten dock ett begränsat värde. Den är attraktiv för dem som instämmer men övertygar inga andra eftersom vederbörande inte kan följa upp det som presenteras.

Evidensbaserad medicin i allmänhet och den gamla SBU-rapporten i synnerhet riskerar att bli urvattnad, svåranvänd och tråkig kunskap. Många av de diagnostiker och terapier som boken presenterar är mycket intressanta men vilar på en bräcklig vetenskaplig grund. Det krävs därför att redaktörerna knyter samman ryggkirurgiska, algologiska och rehabiliteringsmedicinska angreppssätt till ett integrerat och bio-psykosocialt arbetssätt, med vetenskaplig underbyggnad i den mån detta är möjligt. Nu får man intrycket att man har »alla« modaliteter av diagnostik/behandling men att man kör separata »race«. Kan inte författarna länka samman så kan knappast läsarna göra det heller.
De kapitel som gör ett försök att integrera olika kunskapsfält och visa på hur man ska använda ett bio-psyko-socialt arbetssätt i praktiken är inte tillräckligt strukturerade. Redovisning av multiprofessionell rehabilitering följs av ett kapitel (fallbeskrivning) som i stort saknar denna syn. Beror det på att författarna av någon anledning inte vill »klampa in« på varandras område?

Sammanfattningsvis är det en nyskapande och spännande bok som fyller en stor funktion, men som kommer att bli bättre i nästa upplaga. Redaktörerna bör snarast ta sig an uppgiften att redigera andra upplagan av boken. Det hind­rar inte att man redan nu kan läsa den med stor behållning. När den blir bättre underbyggd kan den gärna få användas som lärobok. Nu passar den bäst in under olika yrkesgruppers vidareutbildning.