Lars H Gustafsson är äldst av sju syskon och pappa till åtta barn. Han är barnläkare, socialmedicinare och författare. Efter att först ha arbetat på sjukhus och sedan på barnavårdscentral har han under de senaste tjugo åren varit skolläkare. Allt detta gör att han inom området barnutveckling och uppfostran skaffat sig gedigna kunskaper och erfarenheter som han frikostigt delar med sig av i boken »Växa – inte lyda«.
I sin framställning utgår han från barnets bästa och vill att boken ska inspirera till samtal om föräldraskapets innehåll och villkor.
Författaren tycker att vi rörande barn i alltför hög grad resonerar kring ett normalitetstänkande. Vi kan då komma att ställa allt högre krav på barn för att vi ska kalla dem normala. Gustafsson resonerar vidsynt om varför vi som föräldrar försöker söka efter fel hos våra barn trots att detta nog inte ligger i föräldranaturen. Ett viktigt påpekande är att samtidigt som nyblivna föräldrar i dag »är mer pålästa än någon föräldrageneration före dem saknar de den förtrogenhetskunskap som många i tidigare generationer hade«.

När det gäller gränser och närhet sätter Gustafsson närhet före gränser. »För gränssättning fungerar bara om det finns en relation som är hållfast nog« – nog så sant. Olika anknytningsbeteenden hos barn gås igenom liksom gränssättningsmetoder hos föräldrar.
Kapitlet »Det finns inga elaka barn« har sin utgångspunkt i makarna Israels bok med samma titel från 1946 – en bok som pläderar mot alla former av våld i uppfostran. Gustafsson pekar på framväxten av barnrättsrörelsen, som nådde sin kulmen i Barnkonventionen (FN:s konvention om barnets rättigheter), antagen 1989. Därefter har det enligt författaren skett en tillbakagång.
Man började under 1990-talet tala om vikten av att sätta gränser och betydelsen av normer och fasta regler. Gustafsson kritiserar tv-program som »Supernanny« som började sändas i början av 2000-talet och i vilka ignorering av barnet och time-out-påföljder spelade en viktig roll – en nyauktoritär trend som fört oss tillbaka till 1940-talet.
Alla former av avskiljande time-out med känslomässig avstängning och total ignorering av barnet är enligt författaren oacceptabla i Sverige. I Barnkonventionen står att vi aldrig får beröva barnet känslan av värdighet – något som Gustafsson understryker och vilket begrepp han också på ett bra sätt utvecklar.

I bokens senare hälft ges praktiska råd till föräldrar, till exempel kloka tips om sömnomsorg till barnen. Boken avslutas med åtta råd om barnuppfostran.
I fallbeskrivningarna åskådliggörs olika problem en förälder kan ställas inför. Melissa, 15 år, ska gå på fest och vill ta med sig en liten flaska vitt vin som står i kylskåpet hemma. Den diskussion hon har med sin pappa om detta känner jag så väl igen från de diskussioner jag hade med mina egna barn i denna fråga för mer än trettio år sedan.
Gustafsson tar i sina texter upp ett flertal andra böcker skrivna av forskare, terapeuter, skönlitterära författare etc. Även om föreliggande bok i första hand är avsedd för föräldrar och inte för fackmän så saknar jag en referenslista eller åtminstone förslag på vidareläsning av vissa böcker omnämnda i texterna.
Boken är pedagogiskt upplagd och personligt skriven på en lättförståelig svenska. Den kan rekommenderas till alla föräldrar med hemmavarande barn. Förutom läkare som själva är föräldrar bör också läkare som i sin yrkesverksamhet kommer i kontakt med patienter som har problem i föräldrarollen ha utbyte av att läsa boken för att sedan eventuellt kunna rekommendera den till sina patienter.