Jag öppnar boken med stor förväntan. Nils Uddenberg, läkare, psykiater och numera författare på heltid, har en vass penna. Han har tidigare skrivit ett stort antal populärvetenskapliga böcker som rör sig i gränsland. »Medicin, myter och magi« tillsammans med Lisbeth Sachs, »Idéer om livet« i två band, som fick 2003 års Augustpris för bästa fackbok, »Gränsvarelser«, som består av essäer om apan och människan och gränsen dem emellan – för att nämna några. Nu senast kom boken »Själens schamaner«, som delvis handlar om Uddenbers egna erfarenheter som psykiater under 1970- och 80-tal då han arbetade vid psykiatriska kliniken i Lund.
Han skildrar uppväxten i ett hem där bägge föräldrarna var framgångsrika psykiatrer, och berättar om det egna yrkesvalet som under 15 år kom att bli psykiatrin. »Den här boken är ett försök att förstå vad jag sysslade med under mina femton år som själsläkare« – ett citat från det inledande kapitlet.
Men boken är i huvudsak inte självbiografisk, även om Uddenbergs egna erfarenheter och tankar hela tiden finns som klangbotten. Boken är essäistiskt uppbyggd med kapitel som tematiskt håller sig kring ett fokus som exempelvis »Drömmen om att kunna bota«. Här kan läsaren ta del av tidigare hyllade framsteg som i dagens ljus ter sig som framstegens motsats – exempelvis Julius Jaur­egg som kom på den briljanta idén att överföra malariasmittat blod till personer med neurosyfilis – malarians feber hade en symtomlindrande effekt. Eller Egas Moniz upptäckt av lobotomin. Båda herrarna fick Nobelpris för sina upptäckter, 1927 respektive 1949 – det senare ett av historiens mer ifrågasatta pris.

Skildringarna av framförallt moderns entusiasm över insulinkomabehandling är minnesvärd och lärorik. Hur fångade är vi inte i tidens förhärskande synsätt. Efter att ha läst boken är det mycket tydligt att pendeln mellan en mer biologiskt inriktad psykiatri och en mer psykologiskt/socialt inriktad sådan har gått flera slag.
Ett annat kapitel, »Själanöd och dia­gnoser«, är mycket gripande där han på ett öppet och naket sätt beskriver hur en av hans unga patienter han träffar varje vecka plötsligt tar sitt liv. Han visar hur hjälplösa vi som behandlare stundtals är. Han skriver: »Någon större hjälp av den medicinska naturvetenskapen hade jag inte; inte heller väntade jag mig att få det. Vad jag hade att falla tillbaka på var mina erfarenheter, mitt omdöme och den – mer eller mindre välgrundade – tolkning av problemen som jag uppfattade som mest rättvisande.« Detta är något som jag känner igen från många av mina egna möten med patienter. Psykiatrin är och kommer förmodligen fortsatt att vara en korsväg mellan naturvetenskap och humaniora på gott och på ont.
Detta är en bok att fröjdas åt som psykiater, men den har stort värde även utanför vår krets. Det är en bok där jag som läsare känner mig klokare och rikare. Nils Uddenberg är både en skicklig författare och pedagog. Det finns en tunn men stark humoristisk och livsbejakande tråd genom hela boken. Läs och njut.