Jim Al-Khalili, professor i teoretisk fysik på University of Surrey i England, har skrivit en intressant bok om den arabiska vetenskapens guldålder. Medan kaos härskade i den tidiga medeltidens Europa (ca 500 till 1 000 e Kr), med bland annat folkvandringar, enade Mohammed stammarna på den arabiska halvön. Under de första kaliferna efter Mohammeds död 632 utvidgades riket till ett imperium, som så småningom sträckte sig i väster till Nordafrika och Iberiska halvön, och i öster till Mellanöstern, Centralasien och Indiska subkontinenten. Guldåldern började när de abbasidiska kaliferna tog makten 750. Kalifen Abu Jafar al-Mansur (regeringstid 754–775) flyttade huvudstaden från Damaskus till Bagdad.
Kalifen Harun al-Rashid (786–809) omvandlade Bagdad till den praktfulla stad vi känner från »Tusen och en natt«. Abbasiderna, främst Harun al-Rashids son Abu Ja’far Abdullah al-Ma’mun (813–833), främjade de olika konstarterna och vetenskaperna bland araberna. Som arabisk räknades här all litteratur som skrivits på arabiska, den tidens lingua franca, oavsett om upphovsmännen varit greker, araber, perser, indier eller av annan etnisk härkomst.
Nyckeln till att den arabiska vetenskapens började blomstra låg i översättning till arabiskan av grekiska, syriska, persiska och indiska skrifter. Kalifernas utsända finkammade många länder för att finna vetenskaplig litteratur. Det man fick tag i transporterades hem till Bagdad och översattes till arabiska. Översättandet blev till en omfattande industri, som sponsrades av kalifen och rika borgare i Bagdad, delvis för att stärka arabiskan som imperiets språk. Verksamheten underlättades också av att papper började tillverkas.
Under guldåldern upprättade al-Ma’mun Visdomens hus i Bagdad, sannolikt en kraftig utbyggnad av palatsets bibliotek. Här verkade bland andra den syriske astronomen Ibn al-Shatir, vars arbeten inspirerade Kopernikus till hans heliocentriska modell av solsystemet. Den andalusiske läkaren Ibn al-Nafees beskrev blodcirkulationen 400 år före Harvey medan författaren och biologen Abu Uthman al-Jahith (född i Basra som då låg i det buyidiska persiska imperiet och nu ligger i Irak) utvecklade tankar om hur omgivningen påverkade djuren, efter Aristoteles men före Lamarck – och 1 000 år före Darwin. I den kosmopolitiska besättningen ingick också matematiker som algebrans fader persern Muhammad Ibn Musa al-Khwarizmi och fysiker som den i Basra födde Ibn al-Haytham, grundaren av optiken som vetenskap.
Den i Persien födde Ibn Sina (980–1037), känd i Västerlandet som Avicenna, var den bäst kände läkaren under guldåldern. Han kompilerade »Qânûn«, en medicinsk encyklopedi i fem band huvudsakligen som syntes av grekiska skrifter, främst av Galenos, men också persisk och indisk medicin, och med tillägg av egna arbeten. Den översattes till latin och tjänade till kodex för medicinen in på 1600-talet. Nämnas bör också den i Persien födde al-Razi (884–830), dåtidens främste läkare, vars bok i latinsk översättning, »Liber continens«, var en av de nio texterna som 1395 utgjorde hela biblioteket på Parisuniversitetets medicinska fakultet.
Boken om den arabiska vetenskapens guldålder låter sig inte beskrivas uttömmande på detta begränsade utrymme. Men var och en kan läsa själv och följa den arabiska kultursfärens utveckling till vetenskaplig stormakt under medeltiden, med stor betydelse för västerländskt vetande i matematik, filosofi, läkekonst, fysik, astronomi och astrologi.
