Författarna har tagit ett nytt och mycket lovvärt initiativ att samordna all den kunskap som finns om den äldre personen med höftfraktur ur många olika yrkesgruppers perspektiv. Även patientperspektivet redovisas. Den äldre personens ofta komplicerade medicinska, psykologiska och sociala status belyses på ett utmärkt sätt.
Att bevara patientens förmågor är ett genomgående tema, men en stor del av boken handlar också om att återställa förmågorna efter inträffad fraktur, vilket borde framgå av underrubriken.
Avsnitten om operationsmetoder och rehabilitering är exempel på att återställa förmågorna, enligt mitt sätt att se.

Boken är tryckt i ett sympatiskt litet, behändigt format och är huvudsakligen mycket lättläst. Den riktar sig till yrkesverksam personal, men avses också kunna vara ett läromedel till personal under utbildning. Referenslistorna är mycket komprimerade, troligen av utrymmesskäl. Många Cochrane-rapporter om personer med höftfraktur saknas. Det är svårt att hitta adekvata uppgifter i en referens till en avhandling, inte minst för en student. Dess­utom är åtkomligheten till en avhandling begränsad. Ur pedagogisk synpunkt borde referensernas antal utökas och referenslistornas innehåll ses över och på sina håll uppdateras.
Det finns föredömligt många uppgifter om betydelsen av mätmetoder, men få referenser till dessa. Ett appendix med mätmetoder och utförliga referenser till dessa, inkluderande reliabilitet och validitet, skulle öka bokens läsvärdhet för blivande kollegor och bidra till kvalitetsutveckling i vården. Avsnittet om övergångsteorin känns för teoretiskt, även om det är tillämpat på en person med höftfraktur.

Olika avsnitt i boken är skrivna av olika yrkesexperter, varför en del upprepningar förekommer. Det är oklart varför så stort utrymme ägnas åt tibiasträck, som enligt vetenskaplig utvärdering bör ersättas av andra behandlingsalternativ. Vikten av teamarbete och pågående forskning, till exempel om tidigt omhändertagande redan i ambulansen, skulle kunna lyftas fram på ett bättre sätt.
Även den äldre personen har laglig rätt att få individuellt anpassad information. Det är inget personalen kan hantera godtyckligt. Vården ska enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) utformas och genomföras i samråd med patienten, vilket kan vara bra att komma ihåg i den vanligtvis gans­ka patriarkaliska vården. Författarna antyder dessa påtagliga problem, men boken behöver förstärkas med till exempel hänvisningar till HSL. Den goda föresatsen att skriva »personen med höftfraktur« i stället för »höftfrakturen« har tyvärr inte gått att genomföra konsekvent.
Redan i dag utgör boken ett mycket gott försök till helhetssyn på vården av den äldre personen med höftfraktur. Efter smärre justeringar kommer den att bli något att rekommendera, inte minst till framtida kollegor.