Det finns numera en tydlig bild av att psykisk traumatisering kan ge upphov till »single trauma« PTSD, som är den enklaste formen, komplex PTSD efter trauma under sårbara mognadsfaser (omsorgssvikt eller övergrepp) och dissociativa störningar som antas ha sitt ursprung i en mycket störd tidig anknytning i kombination med svår traumatisering under tidig barndom, i allmänhet före 8 års ålder.
Dissociativa sjukdomsbilder – tidigare kända som hysteri – visar sig som somatiska symtom utan medicinsk förklaring, amnesi, depersonalisationssyndrom och i extrema former dissociativ identitetsstörning (DID) (»multipel personlighet«).
Eftersom diagnostiken av dissociativa störningar är eftersatt, riskerar dessa patienter feldiagnos inom psykiatrin. Det är känt att patienter med dissociativa störningar ofta har varit aktuella inom psykiatrin under många år och behandlats för andra diagnoser utan framgång. Till exempel kan personer med mer omfattande dissociativa störningar diagnostiseras som psykotiska eftersom deras återupplevandesymtom kan visa sig som hallucinationer (dekontextualiserade flash-backs). Dessa individer har fungerande realitetstestning för övrigt. Slutligen har patienter med icke medicinskt förklarade somatiska symtom ofta dissociativa störningar.
De behandlingsmetoder som har effekt vid single trauma PTSD – exponering med KBT och EMDR – har inte lika bra effekt vid tidigt trauma och anses till och med vara riskabla vid avancerade former av dissociativa störningar, enligt åsikter som framförs av experter som behandlar dissociativ identitetsstörning.

Bland experter på dissociativa störningar har man länge ansett att patienter med dissociativ identitetsstörning behöver psykoterapi under 3–10 års tid.
Framför allt är man överens om att traumafokuserad behandling ska föregås av en stabiliseringfas, där tonvikten läggs på att utveckla färdigheter, på samma sätt som borderlinepatienter behöver lära sig mentalisering och sociala färdigheter.
Hur denna stabiliseringsfas kan se ut i praktiken är ämnet för boken »Coping with trauma-related dissociation«, med undertiteln »Skills training for patients and therapists«. Boken är en manual som är avsedd att presenteras under 32 grupptillfällen under loppet av ett år. Under denna stabiliseringfas fokuseras på färdighetsträning och psykoedukation med specifik inriktning på behoven hos dissociativa patienter, för att möjliggöra senare bearbetning av traumatiska minnen.
Författarna rekommenderar också boken som en självhjälpsmanual för patienter som går i terapi.
Avsnitten vilar på omfattande klinisk erfarenhet, som har omsatts i ett lättbegripligt språk och beteendetermer som är lätta att förstå. Den aktuella boken ger ett exempel på en intervention som har en realistisk möjlighet att utvärderas.

Jag hoppas att denna bok snarast möjligt översätts till svenska och tillämpas inom psykiatrin, gärna i anslutning till forskningsprojekt eller utvecklingsarbete. För behandlare utan tidigare kunskap om dissociation blir det en ögonöppnare att läsa den;,och för många underdiagnostiserade patienter inom allmänpsykiatrin kan programmet vara exakt det som personal och patienter behöver för att göra avgörande framsteg.