Jag tycker om boken ”Att leva är mer än att överleva”. Den analyserar och reflekterar över vad som händer i möten mellan vårdgivare och vårdtagare när de senare har drabbats av allvarliga skador, sjukdomar eller medfödda defekter. Fack- och vetenskapliga termer förekommer i mycket liten utsträckning i texten. Boken är ett bra exempel på vad som menas med en helhetssyn på patienten.
Författaren Lars-Göran Ottosson är numera pensionär, men har under större delen av sitt yrkesverksamma liv arbetat som läkare inom rehabiliteringsmedicin. Han anlitas ofta som föreläsare, och de ämnen han brukar tala om har samlats i denna reflektionsskrift.
Det går inte att ta miste på författarens starka engagemang både i sina patienter och i sin specialitet. Redan som ung var han intresserad av både humaniora och biologi. Han läste allt han fann om och av teologen, filosofen och läkaren Albert Schweitzer. En bok av den schweiziske läkaren Paul Tournier, ”Sjukdom och livsproblem”, fick honom att inse vikten av att stödja sina patienter i att reda ut sina existentiella livsproblem.
Om rummet med sina tre dimensioner också får symbolisera människans livsvillkor utgörs människans tre dimensioner av den fysiska, den psykiska och den sociala. Sedan tillkommer hos människan ytterligare en fjärde dimension, nämligen den existentiella. Den senare handlar om etiska värderingar, livsåskådning och uppfattningar om livets mening och innehåll.

Den existentiella dimensionen upptar en stor plats i boken. På ett lågmält, enkelt språk redogör Ottosson för livsvillkoren hos sina patienter. Trots ibland mycket svåra funktionshinder lever många av patienterna ett rikt och innehållsrikt liv. Bland det bästa i boken är de fallbeskrivningar som kompletterar texterna. Som exempel kan nämnas ”Mannen som blev vän med sig själv”. Mannen hade kommit som flykting till Sverige med en polio med förlamningar, som han hade haft sedan barndomen. Författaren föreslog efter undersökning bassängträning, vilket patienten först motsatte sig. Det framkom att föräldrarna hade ansett att hans sjukdom var ett straff från Gud och att han därför inte skulle visa sig naken. Beskrivningen av hur Ottosson lyckades få patienten att bada i bassängen – så småningom också tillsammans med andra – är väl värd att läsa. Författaren återsåg patienten många år senare då båda var på badsemester vid Adriatiska havet. Det blev ett mycket glatt återseende.
Ett annat avsnitt handlar om när författarens äldsta dotter hade kastats ur vagnen efter en skenande häst och blivit akut skadad. Ottosson oroade sig för att dottern hade fått en ryggmärgsskada. Han beskriver sin egen ångest och de olika tankar som for igenom honom när han åkte till sjukhuset och när hans dotter sedan blev opererad – så småningom blev hon helt återställd. I en bok av det här slaget är det helt följdriktigt att en författare blir mer personlig.
Men Ottossons bok vänder sig förutom till vårdgivare av olika slag, bland annat läkare, även till vårdtagare. Patienter med olika funktionsnedsättningar bör kunna läsa boken med stor behållning eftersom den visar att det trots en funktionsnedsättning går att leva ett innehållsrikt och meningsfullt liv.
En målsättning med boken är att låta den inspirera till samtal om diverse problem som vårdgivarna möter i arbetet. Därför finns i anslutning till de flesta avsnitten frågeställningar som utgör grund för gruppsamtal.
Färgfoton kompletterar texterna. Dessa foton kan ibland bli alltför dominerande – några foton upptar vardera hela två sidor. Och jag saknar en referenslista på de böcker som författaren nämner i sina texter och som betytt mycket för honom.


»Att leva är mer än att överleva« av Lars-Göran Ottosson