Smärtläkare Jan Lidbeck vid rehabiliteringskliniken i Lund, tidigare Helsingborg, har skrivit en bok. Den börjar som en faktaspäckad sjukdomsrapport, en satir över svensk sjukvård, övergår i en medicinsk thriller och går nästan över styr i burlesk berättarglädje. Interfolierat i den hisnande historien finns en aforismsamling på det existentiella temat, det obegripliga i att vara människa. Ett avslutande kapitel beskriver senare decenniers utveckling vad gäller sjukskrivning och Försäkringskassans roll. Är det litterärt möjligt att få ihop denna häxbrygd?

Låt oss börja med stommen, den desillusionerade hjärtläkaren Martin Lehman, som flytt till Afrika i jakt på livets mening: ”Jag som kämpat mig till en lång och krävande utbildning, professionellt anseende och materiell vällevnad. När allt skalas av – vad finns då kvar?”
Lehman får meddelandet att hans enda dotter i en trafikolycka hemma i Sverige drabbats av en whiplash-skada. Med stor medicinsk insikt redovisas hennes sjukdom och hennes många kontakter med läkare i olika specialiteter. Bristande kunskap om smärtmekanismer och symtomatologi ger ett synnerligen dåligt omhändertagande och dottern förödmjukas. Försäkringsbolaget klassar med hjälp av en välbetald neurologidocent hennes smärta som tensionshuvudvärk – förstärkt av psykogena faktorer i ett somatiseringssyndrom – och Försäkringskassan drar hennes sjukpenning. Hon utvecklar en sekundär depression och begår suicid.
Tyvärr är detta förlopp en realitet. Varje läkare har anledning att rannsaka sig hur bemötandet av patienter utan så kallade objektiva fynd sker. Hur påverkade vi som läkare är av vår tids förenklade syn på människan med mätetalens tyranni; allt ifrån Socialstyrelsens tidsgränser per diagnos vid sjukskrivning till kvalitetsregister, kanske kopplade till ekonomisk ersättning, som inte fångar upp det mångdimensionella i patientens sjukdomsbild. I vilken mån leder läkares egen okunskap och bristande empati till negativa projektioner, som snarast förstärker patientens förtvivlan, morbiditet och rundgång i vården för att få hjälp och förståelse?
Det är också en realitet att inskränkningarna i sjukförsäkringen många gånger drabbar svårt sjuka och att Försäkringskassans attityd och handlande, grundat på politiska beslut, blir en direkt sjukdomsgenererande faktor. Inför riksdagens beslut om förändringarna av sjukförsäkringen varnade professor Thöres Theorell inför socialförsäkringsutskottet att den nya lagstiftningen skulle leda till svårartade personliga konsekvenser för de sjukskrivna inklusive självmord och självmordsförsök, vilket väckte upprörda känslor i utskottet. Men det är precis så det har blivit. Det är väl som satir det enda som fattas i Lidbecks bok – försäkringsmedicinska legitimerade psykologer, som tar hand om patienterna för psykoterapi efter det att kassan har misshandlat dem!

Jag tycker det är en välgärning att Lidbeck under gycklets form visar upp oss läkare som vi kan vara: grymma, oförstående, maktfullkomliga och anpasslingar till övermakten och till mammons gudar. Jag tror dock att en del läsare har svårt att förena bokens två delar och upplever att Lehmans dotters tragiska sjukhistoria utnyttjas till en medicinsk thriller, där Lehman ska ta hämnd på de läkare som gjort hans dotter så illa. Således att vendettan, det overkliga fantasteriet, spiller över på den i grunden allvarliga, seriösa berättelsen som slutar i suicid.
Spänningen är dock hög när Lehman nästlar sig in på avdelningar, drogar en psykiater som ska framträda i tv och fyller en bil med tegelsten för att köra på neurologidocenten bakifrån – och låta denne själv få smaka på vad en whiplash-skada innebär. Att en shaman utrustat Lehman med djungelvapen och utifrån afrikanska förhållanden legitimerat Lehmans nemesis gör knappast den moraliska grundfrågan lättare att ta ställning till, ondskans roll, blodshämnd och hedersmord i ett civiliserat samhälle.
Men Lidbecks engagemang för de svaga, hans satir och protest mot en repressiv statsmakt i allmänhet och svensk sjukvård i synnerhet – som håller på att förlora viktiga delar av den solidariska tanken, byråkratiseras och avhumaniseras – är i sig ett försök att skapa rättvisa. Och det har han all heder av! Att han då håller upp en spegel, där vi som läkare kan få skratta åt oss själva, och i drastiska penseldrag känna igen vår sjukvårdsorganisation, våra hierarkier och vår löjliga medicinska prestige, gör boken läsvärd.


Shamanens sång av Jan Lidbeck