Alla ska vi sluta med våra läkemedel en gång – antingen när vi dör, när vi väljer att sluta själva eller när vår läkare sätter ut läkemedlet. Hur gör man då när man som läkare ska avsluta en behandling? Sluta tvärt eller trappa ner? Vad behöver följas upp? Vilka besvär kan patienten behöva förvarnas om? Hur god är evidensen som råden om utsättning bygger på?
Allt detta är relevanta frågor som jag som läkare behöver ha svar på när ett läkemedel sätts ut. Ändå reagerar vi inom hälso- och sjukvården inte för det som nog våra patienter skulle bli förvånade över: I läkemedelstexterna i Fass och i den av Läkemedelsverket (eller europeiska läkemedelsmyndigheten) fastställda produktresumén som Fass-texterna måste bygga på saknas rubriken ”Utsättning”. En hel del information finns att hämta i avsnitten om farmakodynamik och farmakokinetik, men är det verkligen rimligt att det i informationen om läkemedlet saknas information om hur man avslutar en behandling?
Detta är bakgrunden till att allmänläkaren Claes Lundgren i Skellefteå för snart tio år sedan tog initiativet till en skrift om vad vi vet om hur man bör sätta ut olika läkemedel. Genom stöd från framför allt läkemedelskommittén i Västerbotten, och senare de flesta läkemedelskommittéerna i Sverige, har boken nu kommit ut i en tredje upplaga. Boken har successivt byggts ut och har utöver några allmänna kapitel om utsättning i början även särskilda kapitel per läkemedelsgrupp med en allmän genomgång av deras egenskaper. Det är rimligt, med tanke på den breda målgruppen för boken, men medför samtidigt att huvudbudskapet kring vad vi känner till kring utsättning inte framhävs.

Boken är unik genom sin målsättning att ge information om utsättning och genom sin breda förankring bland landets läkemedelskommittéer. Den förtjänar att spridas till läkare på alla nivåer, från läkare med specialistkompetens till läkarstuderande. Boken kan också vara värdefull för andra inom hälso- och sjukvården som hanterar läkemedel, och den finns tillgänglig över Internet för anställda vid de landsting som medverkat vid framtagningen av underlag till innehållet.
Informationen om utsättning – som ju är bokens huvudsyfte – är tyvärr inte typografiskt tydligt avskild från övrig information i varje kapitel, vilket kan göra det svårt att snabbt finna relevant information. En viktigare anmärkning är att det saknas direkt hänvisning till vilka studier eller rapporter som de enskilda råden om utsättning faktiskt bygger på. Visserligen finns referenser till varje kapitel, men det framgår inte klart utifrån dessa vad i råden som baserar sig på vilken information. Det är också viktigt att, precis som görs, påpeka när det faktiskt saknas evidens för hur utsättning på bästa sätt ska ske. Det är egentligen uppseendeväckande att så är fallet för vanliga läkemedel och är bara det ett kvitto på att boken behövs.