Anna Luise Kirkengen är en norsk läkare som har skrivit en bok av stort intresse. Boken handlar om hur kränkta barn blir sjuka vuxna, eller »hvordan krenkede barn blir syke voksne«.
Vi vet i dag att en stor del av de patienter som söker upp allmänläkare har »medicinskt oförklarade symtom«. Konsultationen kan därför leda till att man får »lugnande besked«. Denna grupp tar mycket tid i anspråk och kan självklart väcka frustration. Ofta uteblir de frågor som eventuellt kan sätta symtomen i kontext – såsom ett möjligt kroppsminne – och ofta ställer sig klinikern inte frågan vad det kan finnas för förklaring till besvären. Det finns numera överväldigande dokumentation för att många medicinskt oförklarade symtom (funktionella besvär, konversionssymtom etc) har samband med vanvård, övergrepp och sexuella övergrepp i barndomen.
Vi vet också – sedan slutet av 1990-talet – att psykisk traumatisering har ett starkt och säkerställt samband med översjuklighet och död i förtid i ett antal diagnoser, där några av de vanligaste folksjukdomar ingår, och även hittills oförstådda tillstånd såsom metabola syndromet.
Vi har alltså vetat länge – men saknat förklaringar på – att barndomstrauma ledar till översjuklighet och ökat mortalitet.
Kirkengen presenterar en lång rad exempel på vetenskapliga felslutningar som till exempel kan bero på att man bortdefinierar uppenbara problem från den medicinska sfären, såsom psyke–somadikotomi och specialisering inom olika organsystem, som ledar till att viktiga problem definieras som »confounding«, med ett uttryck från epidemiologin.
Hon presentera fina och detaljerade »kasuistikker«. Där finns två fall av patienter med bröstcancer, som levde i övergreppsrelationer – något som är vanligt förekommande hos individer med tidigt trauma – utan att läkaren hade uppfattat signalerna, som i en annan optik än den traditionella hade varit möjliga att upptäcka.
Det finns barn som har varit utsatta för dokumenterade övergrepp inom familjen eller inom organisationer, med bland annat märkliga immunologiska eller ospecifika neurologiska sjukdomstillstånd.
Skrämmande läsning är de fallbeskrivningar som vittnar om onödig kirurgi på grund av misstolkning av kroppsminnen av övergrepp. Man kan förstå dessa misstag, som beroende på okunskap om dessa vanliga fenomen, men det är lätt att föreställa sig att en eller två frågor kunde ha besparat patient och kirurg onödiga övergrepp.
Författaren lyckas också visa klart och tydligt att dessa metoder inte räcker om man vill förstå hur det är att bli utsatt för barndomstrauma, och hur detta kan döda vuxna individer i förtid.
Forskning inom psykotraumatologi och stress har lett fram till biologiska hypoteser som har vetenskapligt stöd. Allostatisk belastning kan leda till väldokumenterade förändringar inom den hypotalamiska, pituitära och adrenala (HPA) axeln och inom immunapparaten. I dag är det också dokumenterat att tidiga upplevelser kan lämna tydliga och bestående avtryck i hur gener uttrycks (epigenetik); förändringar som i princip är reversibla.
Vi kan förvänta oss stora kunskapsökningar inom de nästa 20 åren inom detta område; just nu är kunskapen angående epigenetik i stort sett avgränsad till djurstudier, men den är principiellt tillämplig på människor.
Kirkengens bok är lätt att läsa på grund av pedagogiken, kunskapssammanställningen och de lysande fallbeskrivningarna. Den är också tung och sorglig, eftersom den konfronterar oss med det vi inte vill veta, på ett övertygande och oavvisligt sätt. Boken utmärks av intellektuell stringens och citerar mer än 400 referenser, som refererar till existerande forskningslitteratur.
Boken bör översättas till svenska, men under tiden är den tillgänglig på norska och engelska (»The lived experience of violation«).
Texten kan med fördel användas i medicinarutbildningen och bör vara pliktläsning för alla läkare. Främsta målgruppen är barnpsykiatrer, barnläkare, psykiatrer, neurologer, invärtesmedicinare, gynekologer, gastroenterologer och självklart allmänläkare.