Ibland blir man imponerad. I nordligaste Norge, vid universitetet i Tromsö, finns ett traumacentrum (Mine Victim Resource Centre) som bedriver forskning och utbildning om hur man med extremt knappa resurser kan ge trauma­kirurgisk vård i världens mest utsatta länder. Avståndet från ett välfungerande höginkomstland, med outtömliga sjukvårdsresurser, till låginkomstländer i krig med brist på allt kan te sig orimligt långt. Men trots det långa avståndet har gruppen kring kirurgen Hans Husum, tack vare gedigen erfarenhet och ett starkt patos, lyckats skapa en ytterst relevant manual om hur man handlägger krigsskador.
År 1994 gav Husum, Chai Ang och Fosse ut den första utgåvan av boken »War Surgery Field Manual«. Genom denna bok förvaltar Husum et al det Maurice King initierade när han 1990 gav ut de legendariska manualerna »Primary surgery, trauma and non-trauma«, böcker som på ett tydligt sätt beskriver basala kirurgiska ingrepp som med enkla medel kan utföras i resursknappa miljöer. Böckerna är essentiellt pensum för kirurger från höginkomstländer som ska verka i låginkomstdito.

Den nya uppdaterade och utökade volymen av boken »War Surgery Field Manual« (2011) har syftet att rädda liv genom att lära ut enkla kirurgiska metoder och principer. Det finns numera god dokumentation av att det går att reducera mortaliteten vid krigsskador genom att ha en enkel men fungerande vårdkedja från skadeplats till sjukhus, även i låginkomstländer.
Sendan den första volymen 1994 har bokens vikt ökat från 1,7 till drygt 2,1 kilo. Den har uppdaterats med nya kirurgiska koncept som »damage control« samt modernare handläggning av traumafall och diskussioner om hur nya typer av krigföring påverkar skadepanoramat. Den första delen av den nya manualen fokuserar på pre–hospttalt omhändertagande av krigsskador av sjukvårdpersonal som finns på skadeplats. Den andra delen illustrerar anestesiologiska och kirurgiska tekniker för att hantera krigsskadade, och den sista delen belyser logistik, utbildning, kommunikation och kvalitetssäkring av verksamheten. De flesta kapitel är omskrivna och uppdaterade. Illust­rationerna, som är centrala i boken, är enkla och ritade av Hans Husum själv.
Det är lätt att försjunka i boken fast det är en manual. Det är en gedigen erfarenhet som finns samlad och innehållet torde vara av intresse inte bara för opererande läkare som planerar arbeta i fält för exempelvis Läkare utan gränser eller Internationella Röda Korskommittén, utan även för de som vill lära sig enkla basala sätt att hantera trauma när resurserna är knappa.

Till nästa upplaga kan man önska sig lite mer professionella illustrationer samt uppdatering av exempelvis nutritionskapitlet, som inte har ändrats sedan den förra upplagan som gavs ut för snart 18 år sen. Det är dock bagateller. Detta gedigna verk bör definitivt finnas på alla kirurgkliniker där det kommer lära, inspirera och imponera många.