»Den orättvisa hälsan« är en lärobok som redovisar aktuell forskning om sociala bestämmelsefaktorer till hälsans olika fördelning mellan olika samhällsgrupper baserat på till exempel social position, ekonomiska resurser, genus och födelseland. Forskningen kring hälsans fördelning i samhället fick en nystart under 1980-talet i och med den så kallade Blakerapporten. Den tog död på den vid tidpunkten förhärskande uppfattningen att skillnaderna framför allt kunde tillskrivas olika tillgång till högkvalitativ hälso- och sjukvård. Vi vet nu att hälsans bestämmelsefaktorer är komplexa, att det föreligger en interaktion mellan gener, miljö och livsstil.

Kapitlen är skrivna av en stor bredd ledande svenska forskare som studerar hälsans ojämlika fördelning utifrån en rad olika perspektiv. Flertalet av kapitlen håller en hög vetenskaplig kvalitet, men man saknar ibland en koppling mellan de olika kapitlen. Redaktörerna integrerar dock de olika perspektiven på ett utmärkt sätt i slutet av boken. Som läsare slås man av hur lika ansatserna är i svensk och internationell forskning, och hur lite man egentligen vet om vad som orsakar den socioekonomiskt associerade skillnaden i hälsa. Redaktörerna skriver till och med i det avslutande kapitlet »Vägar mot en rättvis hälsa« att »… det visat sig svårt att utifrån nuvarande kunskap utforma insatser och åtgärder i syfte att minska ojämlikhet i hälsa«, sidan 370. Mycket av förslagen bygger på slutsatser som WHO:s Commission for Social Determinants of Health lyfter fram i sin rapport från 2008. WHO fokuserar på uppströmsinsatser, det vill säga insatser på politisk nivå och på samhällsnivå.
Boken framhåller fördelarna med de nordiska ländernas välfärdssystem över andra länders system. Men trots detta är skillnaderna i hälsans fördelning relativt lika oavsett länders välfärdssystem. Boken säger att det är svårt att genomföra randomiserade studier rörande insatser på uppströmsnivå. Men det beror mera på svensk socialmedicinsk forsknings nedströmsfokus, det vill säga insatser nära individen och gruppen. En amerikansk randomiserad studie visar till exempel att människors hälsa förbättrades genom att man tilläts flytta från resurssvaga till resursstarka områden jämfört med att man bor kvar – ett konkret exempel på en uppströmsinsats.
I ett annat kapitel diskuteras att människor som lever i resurssvaga områden i USA har tillgång framför allt till snabbmat och inte till ett mera nyttigt utbud som resursstarkare bostadsområden har. Men även här ifrågasätter modern forskning dylika enkla slutsatser om orsaker till hälsans ojämlika fördelning. Boken brottas med vad som menas med orättvisa och har svårt att hitta ett passande svenskt ord för »health inequity«, som är den gängse internationella benämningen. Det handlar om att identifiera orsaker till obefogade och åtgärdbara skillnader i hälsa i samhället.

Boken uppfyller behoven hos en bred målgrupp inom grund- och vidareutbildning inom framför allt medicin och samhällsvetenskaperna. Bokens första del erbjuder en utmärkt sammanfattning av relevanta teorier, metoder och centrala begrepp. Boken spelar även en viktig roll för policyansvariga och beslutsfattare genom att visa på att det inte finns några enkla evidensbaserade grepp för att komma åt hälsans olika fördelning. Även i Sverige ökar ojämlikheten i hälsans fördelning trots en fortfarande utbyggd välfärdsstat. Det innebär att forskare och policyansvariga måste börja fundera på kompletterande modeller och angreppssätt. Det krävs troligtvis både ett nedströms- och ett uppströmsperspektiv på hälsa, med en stor portion kreativitet och nytänkande, för att vi verkligen ska kunna påverka obefogade skillnader i hälsa. Denna bok utgör en utmärkt kunskapsplattform när dylikt nytänkande ska formuleras med engagemang från det moderna samhällets olika aktörer.