Under 1700-talet hade Uppsalas medicinska fakultet med namn som Carl von Linné och Nils Rosén von Rosenstein nått internationell ryktbarhet. Vad gäller kirurgin var det dock sämre ställt. När den unge Olof Acrel på 1730-talet studerade medicin vid Nosocomium Academicum och fann att han hellre ville bli kirurg, blev han tvungen att flytta till Stockholm för att där få fältskärarutbildning. Under 1800-talet försämrades förutsättningarna för läkarutbildning i Uppsala ytterligare, och det beslöts att den kliniska delen av utbildningen skulle flyttas till Serafimerlasarettet i Stockholm. Uppsala ansågs vara för isolerat och provinsiellt, och dess medicinska fakultet hade en låg vetenskaplig aktivitet.
I och med att ett nytt sjukhus öppnades i Uppsala år 1867 förändrades situationen helt. Sjukhuset ansågs vara det mest moderna i Norden. Kirurgkliniken hade sex allmänna salar för vardera tio patienter och åtta rum för privatpatienter. En stor operationssal med flera förberedelserum gav möjlighet till ökad operationsverksamhet. När kirurgkliniken dessutom år 1888 fick en ny driftig chef, professor Karl Gustaf Lennander, skedde en anmärkningsvärd utvidgning av verksamheten, och kliniken kom att inta en framträdande roll i utvecklingen av svensk kirurgi.

Karl Gustaf Lennander hade utbildats till kirurg på Serafimerlasarettet och genom korrespondens och kongressresor utvecklat ett kontaktnät med europeiska och amerikanska kirurgcentra. Redan under de första åren vid kliniken gjorde han flera operationer som tidigare inte utförts i landet, exempelvis appendektomi vid peritonit. År 1901 kunde man sammanfatta erfarenheterna från 271 appendektomier utförda i lugnt skede och utan mortalitet. Lennander var också den förste i Sverige som utförde kolecystektomi. Mest berömd är kanske en hjärn­operation där han avlägsnade en kula i skallen på en mjölnare. Lennander ska inte ha varit någon blixtrande snabb kirurg; i buken dissekerade han oftast med en kort trubbig sax, som medarbetarna kallade papperssaxen. Han visade dock stort tålamod vid operationer: »han gav aldrig tappt«.
Lennanders vetenskapliga intresse gällde främst peritoneums känsel och hur man uppfattar smärtförnimmelser från bukens olika organ. Hans skrifter om appendicitens klinik och behandling var banbrytande. Boken om honom innehåller en förteckning av hans pub­licerade skrifter.

Lennander var en allvarlig och fordrande chef. För honom och för medarbetarna existerade inte begreppet reglerad arbetstid, men stämningen vid kliniken var bra och det fanns en god relation mellan chefen och hans underläkare. Som läkare var han enormt uppskattad och i kontakten med patienterna »framlyste en ömhet och vänlighet«. Detta hindrade inte att förmögna privatpatienter kunde »brandskattas hårt«.
I boken får man även en intressant bild av Lennander som person. Vid 15 års ålder hade han drabbats av reumatisk feber med mitralisstenos som följd. Hans hjärtsjukdom begränsade hans arbetsförmåga och under de sista 10 åren kunde han bara operera sittande. Han var ogift och sköttes av sin gamla mor, som överlevde honom. Han avled år 1908 endast 51 år gammal.

Om denna viktiga period inom svensk kirurgi har två »trogna« Uppsalakirurger, Henry Johansson vid Akademiska sjukhuset och Mats Westman vid Sa­mariterhemmets sjukhus, skrivit en vacker bok. Författarna är knutna till Medicinhistoriska museet vilket gjort det möjligt att illustrera boken med bilder av tidstypiska miljöer och föremål. I boken finns även operationsberättelser från intressanta ingrepp återgivna. Läsning av dessa är intressant men ibland skrämmande, när man jämför med hur de kan genomföras i dag. Boken innehåller även kapitel som beskriver den allmänna utvecklingen inom anestesi, antiseptik och aseptik. Texten är skriven på ett språk som är begripligt även för personer som inte är vana vid medicinsk terminologi.
Läsning av boken bör ge dagens kir­urger fördjupad kännedom om den mödosamma vägen fram till dagens högt utvecklade sjukvård. Författarna har skäl att erinra om Churchills ord: »Framgång är förmågan att gå från den ena katastrofen till den andra utan att tappa entusiasmen.«


Karl Gustaf Lennander i arbete under en hjärnoperation. Stående bakom honom »assisterar« professor Salomon Eberhard Henschen, den berömde neurologen som en gångskulle kallas till Lenins dödsbädd. Foto: Medicinhistoriska museet, Uppsala