»Du behöver oftast inte fråga hur mycket patienten dricker« är ett centralt citat, som Sven Wåhlin gett en uppmärksammande ram i sin bok om alkohol. Han skriver: »Det avgörande i slutändan är om patienten blir medveten och börjar fundera över sina vanor, inte om doktorn får reda på patientens dryckesvanor.« Detta uttryck för insikt och klinisk erfarenhet är värd stor spridning. Jag skulle önska att dessa kloka ord nått Socialstyrelsen innan man gav ut sina »Riktlinjer om levnadsvanor«.
Bokens inledning handlar om alkoholens kulturhistoria och är en utblick över alkoholpolitik och alkoholvanor i världen. Det är två intresseväckande, trevliga och välformulerade kapitel.
De två sista kapitlen är bokens starkaste. »Alkoholens farmakologi – grunden för dess patofysiologi« utgör en förträfflig sammanställning av alkoholens mångskiftande inverkan i den mänskliga organismen. Den lilla alkoholmolekylen är löslig i både vatten och fett och kan dessutom interagera med vissa receptorproteiner. Detta kan ställa till mycket trassel i en mängd viktiga processer, vilket på ett pedagogiskt sätt levandegörs. Kapitlet belyser också alkoholens svårförutsägbara läkemedelsinteraktioner samt förklarar varför känsligheten för alkoholskador varierar stort mellan olika individer.

När det gäller alkohol är sakupplysning och förklaringar om tänkbara samband med patientens symtom eller sjukdom, oavsett patientens konsumtionsnivå, den viktigaste och kanske mest försummade professionella pedagogiska uppgiften. Sven Wåhlins kondenserade framställning om samband mellan alkohol och olika sjukdomar och symtom, kryddad med personliga kommentarer, utgör en värdefull exempelsamling för praktiskt tillämpning i läkarens vardag.
I bokens mellandel framhåller författaren vikten av patientcentrering för att kunna skapa den förtroendefulla relation till patienten, som krävs för framgång. Även här finns mycket klokskap och praktiskt användbara tips och råd. Hur man räknar standardglas och redovisning av olika formulär med slutna frågor samt screening tar en omotiverat stor plats. De kloka orden om patientcentrering drunknar i standardglasen. Framställningen får dessutom en viss slagsida åt det rent alkoholterapeutiska samtalet.
Författaren redogör också för tekniker att leda och styra vården. Han intar en hovsam ställning till Socialstyrelsens riktlinjer med deras förenklade kvantitetsgrundade definition av riskbruk och indikatorer. Sven Wåhlin ger en neutral beskrivning av KVÅ-koder: »Olika koder kan ge olika ersättningar. Koderna rapporteras till Socialstyrelsens hälsodataregister«, utan att kommentera att det i praktiken innebär upprättandet av ett centralt register för osunda svenskar mot betalning.
En andra, omarbetad upplaga med en mer renodlad klinis– praktisk inriktning, rensad från politiska och administrativa dagsländor, kan bli en hållbar klassiker.