Publiceringsetik
Grundläggande för vetenskapers fortlöpande vidareutveckling är att forskningsresultat sprids och presenteras så klart och fullständigt att andra forskare och intresserade kritiskt kan grans-ka och värdera deras relevans. Det sker genom att resultaten publiceras i vetenskapliga tidskrifter som genom prenumeration är tillgängliga på bibliotek, institutioner och/eller internet. Granskningen, som denna spridning möjliggör, leder till att vissa resultat blir till solid ny kunskap att bygga vidare på, medan andra helt sållas bort. Denna idealiserade beskrivning av ett eftersträvansvärt mål för redovisning och förmedling av forskningsresultat har under senare årtionden hamnat mycket långt från verkligheten. Hur och på vilka sätt är temat för den nyutkomna, viktiga boken »Publiceringsetik«.
Författarna, docenter och universitetslektorer i respektive forskningsetik och medicinsk etik, behandlar publiceringsetiska problem som fusk, oredlighet, gåvoförfattarskap, spökskrivare och medförfattarskap och flera till. För detta har de två utgångspunkter. Den första är att bedöma beteende och praxis bakom sådana problem utifrån deras »inverkan på vetenskapens utveckling – sådant som är skadligt för eller inte kan gynna vetenskapen ska undvikas«. Den andra är att en rättvis praxis alltid är att föredra.
En rättvis praxis hänger nära samman med de olika formerna av författarskap. Den viktigaste delen av en forskares cv består av såväl antalet artiklar han/hon har skrivit, som i vilka internationella vetenskapliga tidskrifter de publicerats, som, slutligen, de bibliografiska mått som kan härledas från detta. Författarskap, även med- och gåvoförfattarskap samt nummerordning i författarlistan, får en avgörande betydelse vid tjänstetillsättningar och fördelning av forskningsmedel. Boken ger flera exempel på hur detta meritsystem kan manipuleras otillbörligt och orättvist.
Författarna redogör klart och tydligt för hela fältet av publiceringsetiska problem, deras utbredning, vilka riktlinjer och definitioner som gäller, samt för de svåra gränsdragningsproblem som alltid finns. De förenklar inte, utan söker konstruktiva lösningar. För att komma med sådana måste man ha en uppfattning om varför problemen uppstått. I den frågan ansluter de till den vanligt förekommande tanken, nämligen »att det i den hårda konkurrens som råder inom många områden finns incitament att avvika från god forskningssed«.
Därför krävs en ändrad incitamentsstruktur och författarna ger några förslag i den riktningen, bland annat att införa kännbara påföljder vid fusk och att ändra kriterierna för vad som är meriterande. Viktigare ändå är att de genom hela boken upprepat lyfter fram att avgörandet i forskningsetiska frågor först och främst faktiskt ligger hos forskarna själva. Bokens sista mening lyder: »För att den publiceringsetiska standarden ska kunna höjas i praktiken, och inte bara i styrdokument och riktlinjer, krävs att forskarna är villiga att erkänna att det finns problem och att de är beredda att åstadkomma en förändring.«
Det är en uppfordrande avslutning på en viktig bok som bör läsas och begrundas av forskare på alla nivåer. Ingen, allra minst seniora väletablerade forskare, är tvingad att välja en låg publicerings-etisk standard.
