Psykdiagnoser är som kometer

Förarbetet till och publiceringen av den femte versionen av den psykiatriska diagnosmanualen DSM har föranlett en förnyad debatt om psykiatriska diagnoser. Denna debatt kan i sin tur ses som en del av ett större pågående samtal om medikaliseringen av dagens samhälle. Medicinska föreställningar och tolkningsramar har kommit att färga allt fler aspekter av våra liv.  Huruvida denna medikalisering verkligen är ett allvarligt problem, eller kanske snarare bör ses som en positiv konsekvens av medicinens växande terapeutiska möjligheter – ja, om detta råder starkt olika uppfattningar.

Psykiatriska diagnoser, skriver filosofen Fredrik Svenaeus i sin nya bok, är som kometer: De har en hård kärna som motsvaras av sjukdom beroende på en grundläggande, djupgående biologisk störning. De har en svans, oklart avgränsad från kärnan, som motsvaras av »… allt det lidande som fångas upp av kärnornas dragningskraft i jakt på den identitet och dragningskraft som en lysande komet erbjuder«. Det är en elegant och träffande metafor, och den är nog inte bara giltig för psykiatriska diagnoser utan också för en hel del av det vi kallar somatisk sjukdom. Likväl rör sig Svenaeus huvudsakligen inom psykiatrins fält, där han tur och ordning analyserar ångestsyndrom, depressioner, neuropsyki-atriska störningar, fetma och vad som kommit att kallas »spelberoende« (och som finns som en DSM-diagnos). Särskilt förtjänstfullt ter sig depressionsavsnittet, där det märks att Svenaeus tidigare ägnat depressioner och depressionsbehandling fruktbar eftertanke.

Det kan möjligen te sig litet märkligt att fetma kommit med i denna bok, men vid närmare betraktande helt följdriktigt. Kometkärnan fetma som riskfaktor och möjligen som sjukdom har verkligen en svans av »kulturellt bråte« i form av fördomar, löst grundade föreställningar, moralism och försök att hitta ansvarsbefrielse i en beroendediagnos. Avsnittet om spelberoende ter sig som det vanskligaste; det skär rakt in i många tonårsföräldrars hem, och även här finns svårbesvarade diagnostiska frågor.  Jag delar fullt ut Svenaeus oro för vad som kan ske med människor, inte minst unga, som under långa tidsrymder vistas i dessa virtuella världar.

Svenaeus är påläst och noggrann. Han ger uttryck för en sympatisk öppenhet inför olika sidors argument, utan att fastna i en ohållbar relativism. Om all filosofi börjar med en undran, som en av filosofins stora menade, så utesluter denna undran inte alls tydliga proviso-riska ställningstaganden. Svenaeus är oroad, han är det på goda grunder. Han ser det goda som följer i den moderna medicinens spår, men han ser också problem i en diagnostiskt färgad kultur. Han är skeptisk till en alltför långtgående »biologisering« av sjukdomar – »Männi-skor blir sjuka, inte hjärnor« – utan att på något sätt förneka vikten av exempelvis neurovetenskaplig forskning.

Det är faktiskt förbluffande hur meningsfull en filosofisk analys av denna i god mening populärt hållna typ kan vara i relation till dagens medicinska utmaningar. Minst lika märklig är den undanskymda, för att inte säga obefintliga, roll filosofi och annan humaniora kommit att inta för många läkare, både under utbildning och fortsatt klinisk verksamhet.  Boken »Homo patologicus”«söker inringa och förstå en djupgående kulturell förskjutning i vår tid. Läkare är huvudaktörer i denna process. Så mycket större skäl att intressera sig för den. Det här är en bok som borde vara självklar läsning på läkarutbildningen, ja för alla läkare.