Gymnastik som medicin

Sjukgymnastikens historia brukar inte omnämnas i medicinhistoriska verk. Detta trots att den svenska sjukgymnastiken utvecklad av Pehr Henrik Ling (1776–1839) och andra gymnaster på 1800-talet ansågs ha stor terapeutisk potential för såväl felställningar i kroppsstrukturen som invärtes sjukdomar. Gymnastyrket utövades av en självständig profession bestående inte minst av militära män av ädlare härkomst, utbildade vid Kungliga Gymnastiska centralinstitutet grundat 1813; från år 1864 kunde kvinnor bli sjukgymnaster. Verksamheten hade starkt stöd bland inflytelserika grupper i landet och spreds internationellt. Det var långt ifrån självklart att »medicin« skulle vara lika med enbart läkares verksamhet, och att »läkemedel« var detsamma som farmaka.

Enligt historikern Anders Ottosson kan förklaringen till denna »gömda« historia ligga just i sjukgymnastikens tidigare starka ställning som konkurrent till en medicin som sedermera kunde skriva segrarens historia. Sjukgymnastikens aktiva och passiva rörelser betraktades av läkare som utmärkta behandlingsredskap i vissa fall. Däremot gillades inte sjukgymnasternas anspråk på en jämbördig eller rentav dominerande ställning i relation till en läkarkår inriktad på »chemiatri«.

Vid 1930-talets mitt lyckades försöken att få sjukgymnastiken under läkares kontroll. Då omvandlades sjukgymnastyrket till ett uteslutande kvinnligt sådant med lågt ställda inträdes- och examinationskrav och underordnat särskilt ortopedin. Professor Patrik Haglund hade rentav föreslagit att män skulle förbjudas att utöva sjukgymnast-yrket och att legitimationen skulle avskaffas. Det gick inte igenom, men försöken att reducera yrkets självständighet lyckades. Först på 1950-talet började män åter utbilda sig till sjuk-gymnaster, och med tiden har utbildningskraven ökat och yrket fått en friare ställning.

I Ottossons rikligt illustrerade bok visar sepiafärgade fotografier från 1870-talet olika gymnastiska övningar på fri fot respektive tänjande, tryckande, knådande, skakande och korrigerande handgrepp. Behandlingarna var arbetskrävande och utfördes ofta av inte bara en, utan flera gymnaster med stöd av bänkar, band eller ribbstolar.

Redan på 1800-talet sökte gymnaster ersätta handgreppen med teknik. Gustaf Zanders mediko-mekaniska institut spreds till många europeiska och mer fjärran städer. Svenska gymnaster bidrog även till utvecklingen av elektriska vibratorer, som blev en populär egenvårdsbehandling utanför medicinens räjonger.

Den gymnastiska »exportsuccén« blev emellertid snart även en import. Läkaren, sjundedagsadventisten och hälsokostprofeten John Harvey Kellogg fångade upp »The Swedish movement cure« på sitt Battle Creek Sanitarium. Kuren återkom till Norden, när adventistsamfundet öppnade vårdinrättningar i kelloggsk behandlingstradition. Det dröjde inte heller länge in-nan de första kiropraktorerna och osteopaterna öppnade praktik i Sverige. Dessa behandlingsformer, liksom ortopedisk manuell terapi, uppvisar tydliga likheter med tidigt utvandrad svensk sjukgymnastik.

Ottossons bok, baserad på hans avhandling från 2005, är ett viktigt bidrag till svensk och internationell medicinhistoria. Den belyser hur begrepp som medicin och läkemedel med tiden fått en mer begränsad betydelse. Hans arbete torde också kunna utgöra underlag för reducerat revirtänkande och mer samlat grepp över den manuella medicinens historia och framtid på hälso- och sjukvårdens område.