Prestationen att som ensam författare skriva ett 800-sidigt verk i två band om medicinens historia är i sanning beundransvärd. Med sin bakgrund som läkare och professor i psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning har Nils Uddenberg haft särskilt goda förutsättningar att gripa sig an den uppgift han förelade sig själv för drygt fyra år sedan. Utbildning som läkare gör att han har ett inifrånperspektiv på medicinen. Därtill har erfarenheterna från ett tidigare verk om biologins vetenskapshistoria lärt honom att överblicka och komprimera stora mängder fakta. 

Förvisso har många andra svenska författare skrivit intressanta medicinhistoriska verk, men en så omfattande allmän medicinhistoria som denna har inte kommit på vårt språk sedan »Läkekonstens historia« gavs ut på 1940-talet av Robin Fåhraeus (i dag är han nog mest känd för att han beskrev sänkan och för sina studier inom reologi). 

Under sitt arbete med »Lidande och läkedom« har Uddenberg haft en fast arbetsplats på Hagströmerbiblioteket och nära tillgång till bibliotekets förnämliga bokskatt. Detta har underlättat skapandet av en rikt illustrerad medicinhistoria. »Lidande och läkedom« ingår för övrigt som nummer 19 i Hagströmerbibliotekets skriftserie. Den eleganta formgivningen inbjuder till både bläddring och läsning. På det hela taget känns bokverket modernt i sin utformning. 

Resultatet av Uddenbergs arbete är imponerande. Allt finns med, och lite till. Utan att förlora de stora dragen ger Uddenberg rikligt utrymme åt enskilda gestalter och händelser, vilket ger lustfylld läsning. De svenska bidragen till medicinhistorien är väl representerade, och beskrivs inskjutna i sina större sammanhang. 

Det första bandet av »Lidande och läkedom« tar avstamp i det assyriska riket i Mesopotamien och i faraonernas Egypten. Via de tidiga grekiska myterna om läkekonstens gud, Asklepios, och hans döttrar Hygieia och Panacea tas läsaren till antikens framstående grekiska läkare. Hippokrates verkade på Kos omkring år 400 f Kr, Soranos från Efesos verkade i Rom omkring år 100 e Kr och har kallats den förste gynekologen, medan Galenos från Pergamon ska ha levt 129–199 e Kr. 

Från Hippokrates, och senare Galenos, fick vi humoralpatologin, en tankebyggnad som kom att ha inflytande i två tusen år. Kroppen bestod av blod, gul galla, svart galla och slem. Hälsa och sjukdom berodde på balansen mellan dessa element. Kroppsvätskorna gav också olika temperament: sangvinikern var livlig och blodfull, kolerikern fick sin häftighet av den gula gallan, melankolikern fick sin tung­sinthet av den svarta gallan och flegmatikern fick sin tröghet av det sega slemmet. 

Under flera århundraden förvaltades arvet från Grekland av läkarna i den muslimska världen. Under medeltiden växte så de europeiska universiteten fram och blev cent­ra för medicinska studier. Äldst av dem är universitetet i Bologna: i sigillet kan man läsa årtalet 1088. Snart tillkom universiteten i Paris, Oxford, Cambridge och Padua. Undervisningen präglades till en början av studium av de antika läkarnas läror. Förutsättning för ett nytt tänkande kom genom anatomins landvinningar på 1500- och 1600-talen. År 1628 gav William Harvey ut sin banbrytande skrift om blodomloppet, »Exercitatio anatomica de motu cordis et sanguinis in animali« (Anatomisk undersökning av hjärtats och blodets rörelse hos djuren). Nu började anatomin att knytas till fysiologi. I Uppsala beskrev den blott tjugotreårige Olof Rudbeck lymfsystemet år 1653 i avhandlingen »Nova exercitatio anatomica exhibens ductus hepatica aquosus et vasa glandulorum serosa« (En ny anatomisk undersökning som visar på den vattenförande ductus hepaticus och kärlen från de serösa körtlarna). 

Det andra bandet av »Lidande och läkedom« tar läsaren från år 1800 till mitten av 1900-talet och bjuder på den roligaste läsningen. Här finns de stora upptäckterna, och medicinens giganter passerar förbi i en myllrande följd: Carl Ludwig, Claude Bernard, René Laënnec, Robert Koch, Louis Pasteur, Paul Ehrlich, Rudolf Virchow, Wilhelm Conrad Röntgen, Alexander Fleming, Howard Florey och Ernst Chain, för att bara nämna några. 

Band 2 innehåller fascinerande beskrivningar av framgångsrik kamp mot sjukdomar som exempelvis polio. Polio, eller barnförlamning som det hette när jag växte upp, kallades länge Heine–Medins sjukdom efter den tyske ortopeden Jakob Heine och den svenske barnläkaren Oskar Medin, som gav den kliniska beskrivningen av sjukdomen. Höstarnas polioepidemier var fruktade. Den sista stora polioepidemin i Sverige inträffade år 1953. Uddenberg berättar engagerat om utvecklingen av fungerande poliovaccin. Förra våren var det 60 år sedan Jonas Salk triumferande kunde kungöra att hans vaccin var klart efter framgångsrika prövningar. Salkvaccinet byggde på avdödat poliovirus. Så småningom ersattes Salks vaccin i USA av konkurrenten Albert Sabins orala vaccin, som använde en försvagad poliostam. I Sverige infördes allmän poliovaccinering år 1957 med det avdödade vaccin som utvecklats av professor Sven Gard och hans medarbetare. 

Någon gång under läsningen har jag undrat om författaren har varit väl flyhänt, men en viss flyhänthet är nog nödvändig om man ska gå iland med en så gigantisk uppgift som Uddenberg faktiskt har lyckats med på mindre än fem år. När den arabiska läkekonsten beskrivs inkluderas i ett av sammanhangen den berömde judiske rabbinen och läkaren Moshe ben Maimon bland de muslimska läkarna. Rambam verkade i det arabiska väldet, men muslim var han inte. Likaså blev jag förvånad när jag såg att en bild föreställande ett arabiskt apotek hade hebreisk text, men det har antagligen en förklaring. Detta är dock randanmärkningar. Det helt överskuggande intrycket av de 800 sidorna är Uddenbergs mer än imponerande kunskaper och bildning. 

Med Nils Uddenbergs »Lidande och läkedom« har Sverige fått en rikt illustrerad och inspirerad medicinhistoria som är heltäckande men ändå lättläst. Skaffa den!