Svenska läkarstudenter på jakt efter kunskap.

Under medeltiden i Sverige fanns inga utbildade läkare. Vid landets äldsta universitet i Uppsala, grundat 1477, förekom ingen undervisning i medicin och vid 1600-talets inbrott fanns knappt en handfull verksamma läkare i landet. En professur i medicin inrättades i Uppsala 1595, men besattes först närmare 20 år senare, då Johannes Chesnocopherus utnämndes. Han hade fått sin utbildning i på kontinenten i bland annat Tyskland och Italien.

För alla vetgiriga och ambitiösa studenter som önskade studera medicin fanns helt enkelt inget annat val än att söka sig ut på kontinenten för att vinna doktorsgraden. Det var fram till år 1737 en förutsättning för att överhuvudtaget få praktisera som läkare i Sverige. Under 1600-talet och fram till 1750 var det framför allt Nederländerna med universiteten i Leiden och Harderwijk som lockade.

Den holländska storhetstiden inom medicinen började runt 1630 med centrum vid universitetet i Leiden, som övertagit rollen efter Padua i Italien som det främsta målet för medicinarnas studieresor. Studenterna sökte sig främst till universitet med de mest framstående lärarna, snarare än till en viss stad. Den medicinska fakulteten i Leiden åtnjöt ett oerhört anseende under Herman Boerhaaves levnad, och han fungerade som ett stort dragplåster även för många svenska medicinare. Carl von Linné, liksom många andra svenska medicinare, reste till Nederländerna, men valde att disputera i Harderwijk för att det var betydligt enklarare, snabbare och billigare att där vinna doktorsgraden än i Leiden. Under andra hälften av 1700-talet dominerade Tyskland, och då framför allt universiteten i Greifswald och Rostock.

Om detta och mycket mera har författaren, docenten och f d överläkaren vid kvinnokliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala Bo S Lindberg skrivit en mycket läsvärd bok med titeln »Peregrinatio medica« (peregrinatio = pilgrimsfärd). Boken, som handlar om svenska medicinares studieresor under 1600- och 1700-talet, bjuder på ett fascinerande galleri över märkliga och färgstarka läkare, välkända som mindre kända. Bland våra mer namnkunniga kolleger som närmare beskrivs i boken finns: Olof af Acrel, Abraham Bäck, Jacob Berzelius, Urban Hjärne, Petrus Hoffvenius, Lars Roberg, Nils Rosén von Rosenstein och Olaus Rudbäck d ä, för att bara nämna några.

Författaren har av allt att döma lyckats identifiera flertalet svenska medicinare som sökte sig ut på kontinenten vid denna tid. Under 1600-talet besökte sammanlagt 126 medicinare universitet på kontinenten för vidare utbildning, varav 86 uppnådde doktorsgraden. Under 1700-talet var motsvarande siffror 399 medicinare, varav 149 uppnådde doktorsgraden. Många medicinare lyckades disputera vid mer än ett tillfälle vid olika universitet, vilket underlättades av att respondenten endast behövde försvara en avhandling, som skrivits av professorn vid den medicinska fakulteten.

Det var framför allt den tidens fältskärer, våra dagars kirurger, som tycks ha haft störst utbyte av dessa studieresor. Genom att träffa och studera mer erfarna kirurger ute på kontinenten och ta del av deras erfarenheter fick studenterna nu tillfälle att tillägna sig mer och bättre kunskap om en rad olika ingrepp, exempelvis starr-, bråck- och blåsstensoperationer. Invärtesmedicinen däremot hade vid denna tid inte gjort några större framsteg, om ens några. Fortfarande dominerade Hippokrates och Galenos läror, och deras skrifter var föremål för högläsning. Humoralpatologin med obalans i våra kroppsvätskor gällde fortfarande som förklaring till de flesta sjukdomar. De behandlades, enligt dåtidens sed, bäst med åderlåtning och lavemang.

Boken kan varmt rekommenderas till alla med intresse för medicin-, kultur- och lärdomshistoria.