Om »slaktande« som blev finlir.
För den som före 1800-talets mitt behövde genomgå en operation fanns två högst avsevärda hinder att passera: dels att utan effektiv anestesi överleva själva ingreppet, och dels att överleva den postoperativa vården där en sårinfektion var nästan garanterad.
Lindsey Fitzharris, en amerikansk medicinhistoriker, ger i sin bok läsaren en detaljerad beskrivning av hur det gick till när kirurgin gick från att vara ett hantverk där snabbhet, känslokyla och ett dämpat luktsinne var nödvändiga rekvisit till det vi i dag känner igen. Boken ger också en intressant inblick i kirurgen Joseph Listers privata liv.
»Konsten att skära i kroppar« inleds med en beskrivning av den mytomspunna operation som Robert Liston utförde i december 1846 på University College Hospital i London. Den 36-årige butlern Frederick Churchill fick sitt högra ben amputerat i lårnivå, men då detta var första gången eternarkos användes i Europa hördes inte ett ljud från patienten under operationen. Möjligheten att operera på anesteserade patienter gjorde att snabbhet efter hand kunde ersättas av precision.
Ingreppet bevistades av en ung blivande medicinstuderande, Joseph Lister. Resten av boken ägnas åt Listers livslånga verksamhet för att sänka risken för att patienten avlider i en postoperativ sårinfektion. Efter avslutade medicinstudier i London söker sig Lister till Skottland, först Edinburgh och därefter Glasgow. Under mentorskap av James Syme, dåtidens store kirurg, utvecklar Lister både sina kliniska och vetenskapliga färdigheter. Fitzharris beskriver i detalj hur Lister successivt provar sig fram och till slut lyckas få bukt med problemet med postoperativa infektioner. Precis som för Semmelweis sker det dock inte i ett slag eller utan motstånd. Efterhand lägger sig dock motståndet mot Listers antiseptiska metoder, och därmed är det andra hindret övervunnet. Det går nu att operera med precision i stället för snabbhet, och risken att avlida i postoperativ sårinfektion är inte längre så stor. Bägge faktorerna möjliggör den enorma utveckling av kirurgin som sedan dess ägt rum.
Bokens amerikanska ursprung anas i de, i anmälarens tycke, väl ordrika beskrivningar av miljöer, dofter och förhållanden som förekommer rakt igenom. Översättningen är bra, och bara på några ställen har olyckliga uttryck använts. Med tanke på bokens ämne stör det också att den kunskap som faktiskt fanns vid tiden rörande undvikandet av postoperativ infektion inte redovisas. Napoleons chefskirurg Dominique Jean Larrey hade under åren 1812 till 1841 publicerat ett flertal skrifter, där bland annat fördröjd primärsutur beskrevs.
Dessa skavanker till trots: för den som vill läsa en målande beskrivning över hur det gick till under de 30–40 år när kirurgi gick från att vara »the butchering art« till en verksamhet kännetecknad av precision och vetenskap kan »Konsten att skära i kroppar« varmt rekommenderas.
